Teaterns förenande makt

Teaterns förenande makt

- in Kultur, Studentliv
Kommentarer inaktiverade för Teaterns förenande makt
Lunds studentteater repeterar inför sin kommande pjäs. Foto: Natalia Perez-Phillips

Bakom en anonym dörr i AF borgen finns ett rum som kallas för Konsertsalen. Där håller Lunds studentteater eller LUST, till för att repetera inför sin nästa föreställning. Lundagård har träffat Mariam Abd-Allah från USA, som valde att helt byta spår för att följa sin dröm inom teatern. Klivet har hjälpt henne hitta en gemenskap bland likasinnade som delar hennes passion.

Foto: Natalia Perez-Phillips

Konsertsalen är förvånande stor. Dörren ger snarare intrycket av en städskrubb än ett rum med en stor scen med strålkastare och ett draperi. Golvet i rummet är utnött. Det märks att tidigare teatergrupper har sprungit runt här i årtionden. De vita väggarna har gulnat och är i behov av ommålning. Men gruppen människor som övar där inne gör salen livlig. Den unkna doften och salens slitna omgivning glöms snabbt bort när repetitionerna sätter igång.

Skådespelarna får instruktioner om att det är okej att skrika på varandra. Ensemblen utgörs av både svenska och utländska skådespelare. Just den här uppsättningen kommer att göras på engelska.

Scenen som nu utspelas framför mig är känsloladdad. En allvarsam kvinna sitter ensam vid ett bord. De andra skådespelarna tittar på henne. Hon är en auktoritär karaktär. Hon ger order om att någon ska dödas. Några av karaktärerna verkar förfärade över hennes ord och försöker resonera med henne. Hon är orubblig. Personen ska dödas. Skådespelarna skriker och springer runt i salen.

Jag blir illa till mods och glömmer bort att det är en repetition. Jag vill ställa mig upp och be dem att lugna ner sig. Men jag sansar mig fort och inser att jag inte bevittnar en mordkomplott utan tio duktiga skådespelare som drar in mig i handlingen. Jag läser på ett av skådespelarnas manus att uppsättningen heter The House of Bernard Alba: A drama of women in the villages of Spain. De har till 11 december på sig att öva, då premiären är planerad.

Jag lyckas sno åt mig en av skådespelarna för en intervju. Vi går ut ur salen och stänger den anonyma dörren bakom oss. Jag och skådespelaren som jag knappt har hunnit hälsa på sätter oss på trapporna utanför salen.

Mariam Abd-Allah är med i Lunds teatersällskap. Foto: privat

Hennes namn är Mariam Abd-Allah. Hon är utbytesstudent från Kalifornien i USA från en liten stad som heter Rancho Cucamonga. Mariam studerar kreativt skrivande vid Lunds universitet, något hon även gjorde i USA.

Teatern har alltid haft en stor betydelse för Mariam. Hemma i USA, där hon vanligtvis studerar vid University of California, Riverside, är hon också med i en teatergrupp. Men trots det var det ett stort steg att ta sig till teatergruppen i Lund.

– Jag är väldigt rädd för provspelningar. Men det var viktigt för min personliga utveckling att göra det. Nu kan jag snart säga att jag har gjort en föreställning i Sverige, säger Mariam och skrattar.

Utanför AF borgen regnar det och är kallt. Den klassiska höstdepressionen börjar smyga sig på svenskarna. Jag tycker mig kunna urskilja ett mörker i ansiktet på människorna runt omkring mig och Mariam. Jag frågar henne vad hon tycker om att behöva åka tillbaka till det varma klimatet i Kalifornien i december.

– Jag ser inte fram emot det. Jag älskar Europa och Sverige. Jag kan sakna människorna där hemma, men jag saknar inte stället, säger Mariam.

Teatern har hjälpt Mariam att hitta en bubbla med vänner. Det har varit något som hon kan se fram emot när studierna känts tunga. Kanske har den även hjälpt henne att hantera det svenska höstmörkret.

Mariams intresse för kreativt skrivande och teater har gått hand i hand. Hon berättar för mig hur hon har kunnat använda skrivandet i sin process när hon bygger sina karaktärer inom teatern. Innan hon spelar en karaktär försöker hon bygga upp en bakgrundshistoria, något hon har lärt sig från sitt kreativa skrivande.

– Om inte jag tror på min karaktär, hur ska jag då övertyga publiken att göra det, frågar sig Mariam.

När Mariam pratar om teatern och sitt kreativa skrivande låter det som en självklarhet att hon valt rätt väg. Men verkligheten har sett annorlunda ut. Hon började studera medicin i USA. Men till slut tog passionen över och hon släppte den säkerhet det hade inneburit att få en examen inom medicin. Hon hittade en ny motivation för sina studier.

– Det var ett väldigt läskigt beslut. Det blev svårare av att min pappa försökte övertyga mig att fortsätta på den bana jag hade börjat på, säger Mariam och ler.

Några människor försöker ta sig förbi oss. Vi har lyckats ockupera två trappsteg med våra ryggsäckar och jackor. Jag inser att jag har stulit värdefull repetitionstid från Mariam och vi börjar gå tillbaks mot konsertsalen. Utanför salen arbetas det med att ställa upp dyr utrustning inför ett event. Jag och Mariam kliver tillbaka in i teatervärlden.

Två regissörer ger instruktioner till skådespelarna. Scenen med den auktoritära mamman ska repeteras igen. Jag sugs in i samma känsla av oro som tidigare. Mamman i scenen ger order, ”Finish her off!” skriker hon högt. Skådespelarna springer återigen kors och tvärs över rummet i förtvivlan.

Det krävs en förmåga att kunna reflektera över sina karaktärer och att ha en stor dos passion för att kunna bli en bra skådespelare. Att våga lämna ut sig själv på scenen kräver uppoffringar. Jag smyger försiktigt ut ur rummet. Jag stänger den anonyma dörren. Bakom mig möts studenter från olika länder i sin gemensamma passion. Livet är en teater.

Facebook Comments

You may also like

Från feministisk vrede till galenskap

Svartsjuka, mord och desperation. Lundagårds recensent Tindra Englund