Döda samtalsdynamiken

Döda samtalsdynamiken

- in Krönikor, Kultur, Kulturkrönika
Kommentarer inaktiverade för Döda samtalsdynamiken
Illustration: Aydin Ramezani

Det finns få saker som gör mig så perplex som frågan ”hur är läget?”. Delvis för att det är oklart vad avsändaren vill. Ömhetsbetygelsen har många gånger förr kidnappats för att undvika pinsam tystnad. 

Det som primärt väcker olust är dock att ansvaret över samtalets kvalitet plötsligt vilar på mina axlar. Andan dras in som inför en arbetsintervju: nu kommer avgörandet om mitt värde som samtalspartner. Konversationen får inte bli färglös och standardmässig bara för att bollen råkade passas till mig.

Den sköne lyckas snabbt kläcka ur sig en anekdot från dagen med en perfekt avvägning mellan uppseendeväckande och relaterbart. Att säga hur det går med plugget har en övervikt åt det senare och blir därför tråkigt. De rent värdelösa, i många fall den kategori jag tillhör, svarar att det är bra, att man är trött men vid gott mod. ”Det är brant och tungt i livets backe” är tillika alldeles för mörkt.

Önskvärd effekt är att den omgivande gruppen ska lyfta på ögonbrynen och brista ut i ett avslaget men ändå spontant skratt. Om folk kan känna igen sig i detta vet jag inte, men jag tycker att jag blir tråkigare för varje termin. Sett till hur lattjo jag svarar på frågan hur läget är har mitt tillstånd helt klart förvärrats. Syndromet tycks även vara smittsamt.

Med ett snabbt ögonkast kan man avgöra hur många terminer en person har pluggat i Lund. Har filtjackan i rockstuk åkt på, i sällskap av bruna läderskor och ”lite speciella” glasögon? Minst termin tre. Hörs dessutom ur munnen ett krampaktigt ”jo det är bra, men det var lång kö på VG:s igår”, ja då är förvandlingen fulländad. Personen har bott här länge nog för att ha en dubbelkandidat.

Lund kan vara förödande för samtalsdynamiken. Antagligen för att de allra flesta av oss är lika varandra. Det blir tråkigt, helt enkelt. Samtidigt ifrågasätter vi inte den nutida sanningen att det är viktigt hur vi mår. Vad skulle hända om vi vände bort blicken från vårt kletiga inre och frågade oss hur det är med planeten i stället?

Jag tror vi skulle baxna.

Facebook Comments

You may also like

Jag tänker inte snabbjäsas

I vår stad tycks folks Linkedin-profiler vara mer