Jag är rädd, men jag tittar ändå

- in Kultur, Kulturreportage

Vandringssägner, spökhistorier och skräckfilmer tilltalar vissa och får andra att fly som pesten. Nina Morby skriver om skräckens logik och rädslan för det ingen kan förklara.

Googla ”Black Eyed Children”. Troligtvis får du, liksom jag, upp bilder på barn som tittar rakt in i kameran. Men något är fel. Barnen har ingen ögonvita eller pigmenterad iris. Deras ögon är helt svarta. Historien om svartögda barn har sin början i en berättelse från 1998 av den amerikanska reportern Brian Bethel. Han säger sig ha upplevt hur två barn en gång knackade på hans bildörr och bad om att få bli insläppta. Bethel öppnade aldrig bildörren då han fick ögonkontakt med den ena pojken och såg två kolsvarta hål stirrandes mot sig.

Sedan dess har liknande berättelser cirkulerat flitigt på diverse forum för spökhistorier och vandringssägner. Ofta handlar det just om hur två barn stått utanför en bil eller ett hus och bett om att få komma in. Beskrivningen av deras ögon har alltid varit densamma: kolsvarta.

Det råder inget tvivel om att efterfrågan på läskiga berättelser, vandringssägner och otäcka filmer sedan länge varit hög. Människors jakt efter artificiella rädslor tycks följa med genom populärkulturens alla sekel och uttrycka sig i diverse olika skepnader. Den första skräckfilm som jag såg var The Others från 2001. I den finns en scen som än i dag sitter fast på näthinnan. Mamman i filmen, som spelas av Nicole Kidman, går in i ett rum och ser sin dotter leka iklädd en vit brudklänning och en slöja. Men det är något som inte stämmer. Istället för sin flickas ansikte under slöjan ser hon en gammal dam. Med ett stort, näst intill sarkastiskt leende säger damen ”I am your daughter” följt av ett elakt skratt.

Jag hade mardrömmar i säkert en vecka efter det. Men trots hjärtklappningar i ultrarapid och kalla kårar längs med hela ryggraden fortsatte jag lockas till skräckfilmernas avdelning i hyrfilmsbutikerna.

Känslan av att se en bra skräckfilm är ungefär likvärdig med den reaktion som genereras av fritt fall-attraktioner och bungee jumping. Adrenalinflöden till följd av kontrollerade nära-döden-upplevelser. Syntetiska rädslor som får oss att blicka över kanten, utan att falla fritt nedför den. Ompaketerade i en dataskärm eller bok blir vi ständigt påminda om att skräckens karaktärer håller en distans mellan oss, och tur är väl det.

Illustration: Joe Taylor

Det finns dock fall där den fiktiva skräcken övergått till reella rädslor vilket resulterat i förödande konsekvenser. Ett sådant är Slender Man-fallet som inträffade 2014 i USA. Slender man är en påhittad figur med en abnormt lång kropp och ett huvud utan ansikte. En 12-årig flicka påträffades svårt misshandlad på en trottoar i staden Waukesha efter att förövarna, hennes två bästa vänner, trott att det enda som skulle hålla Slender Man borta var att hugga deras bästa vän med en kniv.

En annan skräckfigur som fått liv genom mänsklig imitering är clowner. 2016 rapporterades flera fall av människor utklädda till clowner som jagat barn med tillhyggen. Enligt uppgifter hade de gömt sig vid tvättstugor och vägkanter och sedan lockat med sig barn in i skogen. Spekulationer kring varför fenomenet förekommit är tvetydiga. PR-trick inför nya skräckfilmer eller ett resultat av uppmaningar i sociala medier, ingen verkar veta säkert. Att clowner är ett effektivt sätt att skrämma vettet ur människor råder det emellertid inget tvivel om. Förmodligen är det även anledningen till varför Stephen Kings IT (1990) nyligen filmatiserats i en modernare tappning och blev en av de mest inkomstbringande skräckfilmerna någonsin.

Clownfobi, eller coulrofobi som det även heter, förkommer enligt en undersökning av YouGov bland tolv procent av alla britter. Enligt en artikel i Illustrerad vetenskap från 2017 härstammar clownrädslan från vår barndom, då vi ofta blir rädda för normala kroppar med udda ansikten.

Sigmund Freud menade att skräcken bottnar i den kognitiva dissonans som uppstår eftersom clownen alltid ler, varpå vi  ändå känner att det ligger något skrämmande, och högst onaturligt, i clownens beteende. Som om någon som alltid har ett leende på läpparna helt enkelt måste ha en mörk insida. Den kognitiva dissonansen tror jag är mångas akilleshäl vad gäller rädslor.

The Exorcist, Annabelle och Orphan är alla exempel på filmer där söta karaktärer uppträder på ett sätt som direkt strider mot omgivningens förväntningar baserat på deras oskyldiga och gulliga utseenden.  Det uppstår en plot twist när det allra minst skrämmande plötsligt visar sig vara kapabel att mörda, eller någon djävulen valt att slå rot i.

En annan plot twist följer i en vandringssägen från 2009. Av allt ruskigt och skrämmande därute tror jag att många kan skriva under på att hundar generellt inte tillhör den kategorin. Smile.jpg var en bild som troligen började cirkulera på särskilda internetforum under en begränsad tid. Förhållandevis få har sett bilden men de som hade oturen att göra det sägs ha drabbats av temporallobs-epilepsi och akut ångest efter att bara ha tittat på bilden i några sekunder. Bilden föreställer en hund som ler på ett surrealistiskt och i det närmsta mänskligt vis. Smile.jpg, eller smile.dog som den också kallas, har försökts återskapas. Den bild som cirkulerar numera sägs dock inte vara den ursprungliga som fick människor att få fruktansvärda mardrömmar och begå självmord, enligt kommentarer i olika diskussionsforum.

Det mest skrämmande av allt är emellertid varken clowner, barn med svarta ögon eller en leende hund. Utan ovissheten. Det okända som skulle kunna ge förklaringar åt vissa fenomen men som ingen hittills har kunnat bevisa finns.

För helst av allt vill vi ju att allt som händer grundar sig i en rationell förklaring. Och när vi inte kan hitta den lämnas vi i ovisshetens tomrum som ju skulle kunna innehålla både monster, spöken och demoner.

Kanske finns det människor som fått påringning av barn med helt svarta ögon, bedjandes om att få bli insläppta. Kanske finns det en dimension utöver vår egen, där krafter verkar för att spela oss spratt och få oss att se saker vi helt enkelt inte kan förklara. Kanske finns ingenting annat än människor med intresse för läskiga berättelser. Kanske fanns det människor som googlade Smile.jpg och aldrig blev sig själva igen. Jag vet inte, så jag provade.

I efterhand önskar jag att jag inte hade gjort det.

About the author

Nina Morby var redaktör och ansvarig utgivare på Lundagård 2019-2021. Hon har även varit reporter och krönikör på tidningen.

Related Posts