Drömmen om tvåsamhet

Drömmen om tvåsamhet

- in Kultur, Kulturkrönika, Kulturkrönika
Kommentarer inaktiverade för Drömmen om tvåsamhet
Illustration: Aydin Ramezani

”Du kan inte öppna en bok eller slå på en serie utan att dras med i den sårbares hjärtesorg – detta om något är väl ett kvitto på att de flesta kan relatera till känslan av Ensamhet med stort E”, skriver Vendela Källmark i månadens kulturkrönika.

”We’re born alone, we live alone, we die alone. Only through our love and friendship can we create the illusion for the moment that we’re not alone.” Jag misstänker att filmskaparen Orson Welles syftar på den existentiella ensamhet som det kan innebära att vara människa. I så fall hade han nog en poäng.

Jag pratade med en bekant häromdagen. När jag berättade att jag bor ensam frågade hon: ”Har du ett husdjur? Det kan annars vara ett bra sällskap”. Jag svarade att jag inte har något husdjur. Jag fick då frågan om jag har varit i långa relationer innan. Sedan började hon prata om sin sambo och hur de hade träffats på krogen. ”När jag minst anade det bara satt han där.” Jag nickade åt denna välmenande klichébild.

Jag har varit i min beskärda del av romantiska relationer. Vissa bra, vissa dåliga och vissa har rentav varit skadliga. Det de har gemensamt är att jag gick in i dem förutsättningslöst. Mer hjärta än hjärna, om man så vill. Jag är nämligen ung, dum och bär hjärtat på skjortärmen. Det här tillståndet är jag knappast ensam om. Du kan inte öppna en bok eller slå på en serie utan att dras med i den sårbares hjärtesorg – detta om något är väl ett kvitto på att de flesta kan relatera till känslan av Ensamhet med stort E.

I helgen satt jag och snyftade i baksätet av en taxibil på väg hem från en synnerligen blöt utekväll (sånt som vi singlar ägnar oss åt). Taxichauffören sa snällt: ”Du ska inte gråta över någon kille eller tjej, allt kommer att bli bra.” Sanningen var att jag bara hade tappat bort lappen till min jacka på klubben och varit tvungen att vänta i tre timmar på att få hämta ut den – och eftersom jag bedrev en stor del av tiden i rökrutan (förlåt mamma) drog jag på mig en rejäl snuva. Men det var mysigt att en främling bemödade sig, så jag lät taxichauffören tro på sin story om det brustna hjärtat i baksätet.

Visst längtar väl de flesta efter att bli sedda, förstådda och älskade. Men jag vågar påstå att den längtan inte försvinner bara för att du befinner dig i en romantisk parrelation. Den längtan och strävan är en del av att vara människa. Den längtan kanske vi kan mötas i. Den längtan för mig in på ett annat citat av samme filmskapare: ”If you want a happy ending, that depends, of course, on where you stop your story.”

Facebook Comments

You may also like

Ensamhet är det jävligaste som finns

Många upplever studentlivet som en varm och trygg