LEDAREN
Riksdagshuset en vardag:
Socialdemokraternas nyförvärv Paolo Roberto och Jan Emanuel står på trappan och skriver autografer. Inte en person på bilden i DN är över 150 centimeter eller femton år. Ja, förutom s-kändisarna då.
Händelsen frammanar en cynisk bild av den kommande valrörelsen. En bild där politiker snarare är autograf-ikoner för Hänt i Veckan än individer i den offentliga debatten. Där EMU inte är en valfråga medan Mona Sahlins körförbud är det. Och då passar både Paolo Roberto och Jan Emanuel finfint in i mallen. De är schyssta killar från gatan och kändisar i ett.
Men de gör samtidigt partipolitiken än mer avtrubbad och icke-substantiell. Tillsammans med de experter som fyller tv-sofforna – och som i det här numret av Lundagård också fyller våra sidor – bildar de en passiv fond av semi-politik. Där finner vi en uppsjö av diverse inkännande klyschor (i politikerns fall) eller mer eller mindre objektiva vetenskapliga fakta (i expertens fall).
“Experten“ förblir mer eller mindre oemotsagd i sammanhanget. Han (för visst är han man) är ju sanningssägare i en diffus värld. Därmed inte sagt att hans agerande inte får politiska konsekvenser, kanske är det till och med så att det får fler politiska konsekvenser än politikerns.
Detta medan de flesta politikerns klyschor fullständigt ignoreras av minsta motståndets generation, det är ju partipolitiskt dravel. Ofta möter vi dem med den stereotypa kommentaren: “Jag är inte intresserad av partipolitik.“
Visst kan det vara tråkigt med partipolitik. Den är helt enkelt alltför färdigpaketerad samtidigt som den inte bjuder något motstånd. Kompromissande kring värdeladdade minsta gemensamma nämnare tilltalar inte oss individualister. Vi vill kunna skriva under på allt, eller stå över helt och hållet.
Problemet är bara att det leder till att de flesta aldrig tar ställning i klassiska, politiska frågor.
För riksdagsval handlar inte om uttjatade fraser, Robinson-finalen och Mona Sahlins gröna Volvo.
Det handlar om dig, mig och om hur vi prioriterar. Det handlar om att vi ska dra oss till minnes att riksdagsval är en fullgod anledning att tvinga sig själv att, efter moget övervägande, värdera sina egna erfarenheter och åsikter. Inte bara lyssna till tyckarsuset runtomkring.
Detta för att sedan komma fram till vilket parti som korresponderar minst dåligt med den slutsatsen. För partipolitik handlar inte om att du och jag ska finna minsta möjliga motstånd, utan partipolitikens mesta gemensamma nämnare.
Och det är en utmaning, inte ett trist faktum.
