Don DeLillo:
Under jord.
Atlantis förlag.
Övers. Rebecca Alsberg.
I en baseballmatch mellan Giants och Dodgers som kom att bli legendarisk slår
Bobby Thomson sitt ”shot heard ‘round the world” samtidigt som ryssarna
provspränger sin första atombomb. I publiken sitter såväl Frank Sinatra som
FBI-chefen J. Edgar Hoover. Året är 1951 och det kalla kriget har just inletts.
Att använda den amerikanska nationalsporten som utgångspunkt för att koppla
samman stormaktspolitik med det hemvana är ett genialiskt grepp som författaren
bemästrar till fullo. Detta bemästrande kunde man förnimma redan i hans
debutroman Americana (1971) som behandlar våld i dagens Amerika.
Som tonåring upplevde DeLillo Dodgers förlust denna dag som en vattendelare i
sin egen historia. Det blir slutet på oskuldsfullheten i såväl hans liv som
Amerikas historia. DeLillo har med andra ord lyckats med konststycket att skapa
en historisk era som baserar sig på en förlust i en baseballmatch.
Den röda tråden är Thomsons baseball som försvinner upp på läktaren och som
stundtals dyker upp i denna ickekronologiska berättelse som fragmentariskt
exponerar företeelser, ting och personer. Läsaren kommer aldrig romanfigurerna
in på livet. Det är snarare det vida historiska perspektivet som fångar ens
intresse.
I Under jord framträder två karaktärer tydligare än de andra: Avfallsdirektören
Nick Shay och konstnären Klara Sax. Nicks ångestattacker får honom att febrilt
leta efter den legendariska basebollen som försvann 1951. Kanske tror han att
han skall få tillbaka något av sin förlorade barndom genom att äga denna del av
en försvunnen era. Klara är Nicks före detta älskarinna. Hon konstruerar
installationer av gamla B-52:or. De sammanförs genom sitt gemensamma intresse
för det redan använda, för konsumtionssamhällets slaggprodukter, för det som
finns under jorden.
DeLillo kom på namnet Under jord efter att ha läst om hur atombomber skapas. Ett
ämne som blir över i processen är plutonium. Ett ämne som anspelar på guden
Pluto, underjordens och dödsrikets gud. Och undergången var sannerligen nära
under det kalla kriget: genom bara en knapptryckning hade de båda supermakterna
då kunnat – och kan fortfarande – föra apokalypsen över oss alla.
Hans växlande språkstil fascinerar. Stilmässigt rör han sig från 50-talets
Bronxslang till den amerikanska som används i dagens media. Av den anledningen
föreslår jag att man läser det amerikanska originalet trots att Rebecca Alsberg
gjort ett gott arbete i översättningen.
DeLillo har med Under jord skrivit en samtidsroman som gör honom till en av den
generationens främsta författare. Man kan jämföra hans verk med en
generationsroman som Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow. Elller med Paul Austers
postmoderna stil i The New York Trilogy. Om omfånget på cirka 900 sidor
avskräcker och du fortfarande är nyfiken på DeLillo kan jag rekommendera hans
senaste bok The Body Artist (2001) som med sina 124 sidor är en betydligt
lättare match.
