Yoko Ono:
Grapefruit,
Bakhåll förlag.
Övers. Ulf Claësson
Yoko Ono kommer tyvärr alltid att mest vara känd som John Lennons livskamrat.
Samt, enligt många elaka tungor, den som splittrade Beatles. Med en sådan
“meritlista” är det lätt att förstå att hennes konstnärsskap kommit i skymundan.
Nu ges hennes kultförklarade verk Grapefruit ut för första gången på svenska.
Det är en bok som ger en helt ny dimension åt ord som infall, trivialitet och
nonsens. Den består av instruktioner för att göra konst. Dessa har främst
karaktären av mycket spontana och galna infall. Vissa går att genomföra
praktiskt (“Riv sönder en rembrandt och flyg som drake”), andra är helt
omöjliga. Exempelvis att få hela världen att tänka på samma telefonnummer för
att göra det numret vackrare…
Boken känns mycket ojämn och den läses främst genom att man väljer en sida på
måfå och läser några rader. Sträckläsning avrådes helt. Eller kanske inte
förresten. Sällan har jag känt mig så sprallig och haft en sådan lust att bara
leva på pommac och gräddbullar som efter bekantskapen med denna kvinna.
Yoko Ono räknas till en av de främsta inom konceptkonsten. Det gör det möjligt
att tala om boken som ett konstverk, även om den nästan helt saknar bilder. I
bildstormandets 60-tal var det mest radikala att helt gå ifrån det visuella och
hellre låta dagböcker, citat från konstteori eller filosofi utgöra själva
verket.
Det ligger en stor fara i denna helt idébaserade konst. I värsta fall blir
upplevelsen inte större än att lösa matteproblem eller gissa gåtor; verket töms
på innehåll i samma stund som det upplevs. Yoko Ono klarar sig inte helt undan
detta. En del av hennes tankar framstår mest som putslustiga och just tankarna
om bildkonst känns mest lite pubertalt upproriska.
Fast det kan bero på att bildkonsten numera nått så långt i sin nihilism att
inget mer förvånar eller provocerar. Man avfärdar Onos alla uppmaningar att
riva, klippa eller skjuta sönder tavlor med kanon med en milt överseende
gäspning. Däremot är hennes tankar om musik och livet i stort mer filosofiskt
reflekterade och tvättar verkligen näthinnan hos läsaren. Hennes tankar har både
barnets klurighet och den vithåriga gubbens vishet.
Med boken följer en cd med intervju gjord exklusivt för Bakhålls utgåva. Där
tonar Yoko Ono fram som en mycket verserad dam och förklarar ödmjukt och vänligt
sina tankar. Med de tankar hon förmedlar där får hennes konstnärskap ett mycket
djupare humanistiskt innehåll. När hon flydde från andra världkrigets Japan
ansåg hon sig utveckla en känsla för det lilla och vackra som en ren
överlevnadsstrategi. Hon nämner att “himlen var min snuttefilt“. Det är en syn
på det triviala i vardagen långt ifrån generationskamraten Warhols ytlighet.
