Jhumpa Lahiri:
Den indiske tolken,
Forum. Övers. Eva Sjöstrand.
Hur förhåller sig en immigrant till en ny och främmande kultur? Var går gränsen
mellan kultur och förnuft, tradition och anpassning? Den indisk-amerikanske
författarinnan Jhumpa Lahiri skildrar med detaljrikedom och ett välnyanserat
språk rotlösheten hos människor med arv från andra kulturer än de som de lever
i.
De Pulitzerprisbelönade novellerna är korta och konkreta, men uppvisar likväl
vissa särdrag. Ett ofta sorgligt och abrupt slut, enskilda personers sorgearbete
och barnens roll som åskådliggörare av situationers allvarliga eller absurda
karaktärer.
De tvära sluten på novellerna är aningen enerverande eftersom de lämnar frågor
och en känsla av ofullbordad dialog efter sig. Detta kan ju i och för sig vara
ett knep från författaren, att stimulera läsaren till kontemplation, men den
påtvungna eftertänksamheten känns snarare som en repa i den annars finputsade
prosan.
Lahiris karaktärsregister är brett och beskrivningarna av olika personers
fysionomiska attribut är ingående och säregna; inte minst av den mycket gamla
och egensinniga hyresvärden Mrs Croft och trappstäderskan Boori Ma som på
hyresgästernas nåder rör sig som en skugga i trappuppgången.
Insiktsfullt och vackert, men samtidigt vemodigt, skildrar Lahiri äktenskaplig
splittring och förlägenhet samt kontrasterna mellan den amerikanska och den
indiska kulturen, levnadsstandarden och mentaliteten. De gifta parens möten över
köns- och kulturbarriärer framhäver traditioners, känslors och tillfälligheters
makt över individens manöverutrymme. Blickar av åtrå från pojkar, män och
tjänare förvandlas stundom till förbjudna och farliga blickar som hotar
subjektets hela existens.
Novellernas enkelhet till trots är de stundtals aningen sävliga och
fragmentariska. Berättelserna löser varken några problem eller försöker ge svar
på några av de många frågetecken som uppstår och de avslutas nästan obarmhärtigt
tvärt. Nej, Lahiris sinnrikhet är inte av den analytiska arten utan ligger i
hennes förmåga att skildra olika emotionella situationer; som svaga ljuskällor
uppmärksammar novellerna livets komplexitet, men utan att försöka förklara eller
moralisera över beteenden och synsätt.
Lahiris berättelser är intimt gripande och egenartade. Hon uppvisar en bredd i
fantasi, personporträtt och känsloyttringar, en skarpögd detaljrikedom och ett
språk som sjuder av känslor och förnimmelser. Eva Sjöstrands översättning av den
särpräglade språkdräkten är värd en eloge i sig.
Tyvärr påverkar avslutningarnas snävhet och den stundom makliga takten
berättelserna negativt. Jag lämnas med besynnerliga tankegångar och en något
dyster sinnesstämning. Inte desto mindre kan jag med ett leende på läpparna
tänka tillbaka på Lahiris snillrika porträtt av den sårbara individens
belägenhet i en obegriplig och svår, men inte omöjlig, tillvaro.
