Thomas Tidholm:
Meningen. DIkter.
Wahlström & WIdstrand.
Det egentliga sammanhanget förblir alltid oklart.
Någon går på en väg, någon köper kaffe, någon
blir sergeant, någon sitter och lipar i kolkällaren.
Varför ber dom inte att få slippa. Mitt i alltihop
går själva kameran förlorad, vänder sig bort och
betraktar ett övergivet pumphus. Som om den
inte ville se. Som om dess unga hjärta inte orkade
längre.
Den här texten, som återfinns i ett avsnitt med titeln “Svenska filmer” är tagen
ur Thomas Tidholms prosadiktsamling Friluftsliv i strandområden från 1991.
Och såsom de olika bildfragmenten i en film fogas samman till någon form av
meningsskapande helhet, så försöker vi pussla ihop elementen i vardagen, i
språket, i tiden till något som betyder något för oss. Men med djävulskt
uträknad regelbundenhet infinner sig alltid samma fråga: vad är meningen med
alltihop? Vi vänder förgäves bladen i livets bok för att hitta svaret, bara för
att finna att de viktigaste sidorna är bortrivna; det egentliga sammanhanget
gäckar oss ännu en gång.
Thomas Tidholm ger svar på tal i sin senaste diktsamling, med den uppfordrande
titeln Meningen. Eller gör han det? Får vi reda på meningen med allt, suddas det
oklara på vindrutan bort så att vi förstår varför det stiger upp gråt från
kolkällaren?
Ja, enligt en trösterik Tidholm kommer vi i alla fall till sist alltid att
förstå, för att inte förstå / är något vi aldrig kan välja / men oförståelsen är
/ en plats där vi kan samlas / och vänta. Men hur länge måste vi då vänta innan
förståelsen skjuter sig in i oss och låter oss bli en del av det egentliga
sammanhanget? Till imorgon, i övermorgon, till nästa år? Och kan vi påskynda
ankomsten genom att säga eller göra något?
Man ska tydligen inte hoppas för mycket, för i det här fallet erbjuds vi
dessvärre en något skral och föga trösterik möjlighet – för att inte säga
godtycklig: om jag säger något / om jag ändå vågar / säga / måste det väl bli
verkligt / det jag säger? Eller bli / i någon mening / levande? Om du / vill det
/ blir det så.
Men skam den som ger sig. Om man nu trots allt bestämmer sig för att förändra
situationen genom att säga något, att ta språket till hjälp, hur goda är
utsikterna att lyckas med föresatsen att vaska fram förståelse och mening?
Thomas Tidholm har i Meningen lånat lite form och cirklat kring ett innehåll med
anknytning till den tyske språkfilosofen Ludwig Wittgenstein, och själv har
Wittgenstein kommit fram till att Ja att mena / är som att gå fram till någon //
I språket / berör förväntan och uppfyllelsen varandra.
Den skarpsynte anar ju härmed att det vilar ett betydande riskmoment i den här
observationen: det krävs alltså att det förväntade uppfylls. Men är så alltid
fallet? Tidholm beger sig in i naturen för att söka svar; han liknar språket vid
en flod som strävar fram i ett landskap och konstaterar lite luttrat att Språket
finns i mitten av allt / men når inte åt sidorna / – endast vid högvatten, /
endast då det svämmar över / kan det bevattna stränderna. Med andra ord så sker
alltså den nödvändiga beröringen alltför sällan.
Vad är det då egentligen för något som Thomas Tidholm har skrivit – en dystopi
över språkets tillkortakommande, ett pessimistisk traktat om att varje
kontaktförsök är ett potentiellt misslyckade?
Inte alldeles lätt att avgöra. Själv skulle jag dock inte satsa mina sista
pengar på en sådan slutsats:
Det mesta är något annat
och i det här fallet allt
eller kan bli
