Journalisternas kelgrisar eller nyanserade forskare? Politiska eller vetenskapliga? Uppfriskande eller utslitna? Mäktiga eller maktlösa? Lundagård satte tre av Sveriges mest kända universitetsnamn runt bordet för en diskussion om den akademiska expertisens roll och villkor i samhällsdebatten.
Vi sitter högst uppe i AF-borgen, vid änden av ett pampigt långbord med tunga stolar som har sittdynor i vinrött sammetstyg. På väggarna hänger två stora oljemålningar med prominenta herrar, antagligen gamla rektorer eller professorer. Den ena kan identifieras, Flensburg står det visst, men den andra mannen har för länge sedan fallit ur det kollektiva minnet. Beställaren trodde nog att hans berömmelse skulle hålla för tidens högst osentimentala glömska.
Kanske var han en gång lika känd som de tre akademiker som nu slagit sig ner i hans blickfång: Jan Hjärpe, Germund Hesslow och Wilhelm Agrell.
Mediescenens lockelse
Fast det är tveksamt. Dagens enorma medieapparat erbjuder en genomslagskraft som når långt utanför universitetets föreläsningssalar eller de snävt intellektuella kretsarna. En verbal akademiker med välformulerade åsikter och kunskaper är hett villebråd för journalister. Titeln “professor“ smäller högre än den diffusa “experten“- en märklig yrkeskategori som blivit allt vanligare på TV:s presentationsskyltar.
Akademiens trovärdighet ger en värdefull access till en av vår tids viktigaste maktsfärer: mediescenen, som Wilhelm Agrell kallar den.
– Det offentliga samtalet, den mediala scenen, erbjuder den enskilde kolossalt mycket idag. Det finns en lockelse i detta. En lockelse till bruk men också till missbruk, säger han.
Germund Hesslow sitter med sin två- och ett halvt år gamla dotter i famnen. Han inleder med att tala om akademikernas förpliktelser gentemot samhället.
– Det är akademikernas ansvar att röja upp bland fördomar och missuppfattningar inom de områden där de har expertkunskaper, säger han.
Tonfallet är lika säkert som när han sitter i Fråga Lund och folkbildar vetgiriga pensionärer och andra kunskapstörstande medborgare. Germund Hesslow är Germund med en stor del av det svenska folket. Detta medan Jan Hjärpes flitiga medverkan i olika medier har gjort att nyhetskonsumenterna associerar till en vithårig farbror från Lund, istället för till talibanskägg och hotfulla kalashnikovs när de hör ordet “islam“.
Trots att den akademiska världen omfattar fler personer än någonsin, är det samma ansikten, signaturer och män som ständigt återkommer i debatten.
– Det där kallas rolodexsystemet, säger Agrell. Efter de lustiga amerikanska adressrullarna som fanns på redaktionerna förr. Folk som uppträder i media blir kontaktade av media igen, säger han.
Trenderna i vilka ämnesområden som blir medialt gångbara är svårförklarade. För tjugo år sedan hade sociologerna högkonjunktur, idag är filosofi ett modeämne och räknenissarna från nationalekonomin anlitas ofta som expertkommentatorer. Wilhelm Agrell tror att de enskilda forskarnas personligheter är en underskattad faktor till paradigmskiftena.
– Förmågan att uttala sig i “sound-bites“ är viktig. Det är de citat media ska ha i sin på-annonsering, något sån’t där snärtigt “Hesslowskt uttalande“, skämtar han, men med ett visst allvar i botten.
Sanningar och värderingar
Germund Hesslow tillhör dem som knappt behöver viska något om gener och ärftlighet innan journalisterna har fått något rappt, i bästa fall kontroversiellt, att stoppa i ingressen. Extra slagkraftigt blir det naturligtvis eftersom de kan betitla honom både professor i neurofysiologi och docent i filosofi. Det är lätt, kanske alltför lätt ibland, att tro på allt vad han säger.
Samtidigt är han ett blodrött skynke för många. Detta kanske på grund av att han ofta lyfter fram biologins betydelse för psykologiska och sociala problem. Att han dessutom är politisk debattör i den ultraliberala falangen, och bland annat före detta kolumnist på Sydsvenskans ledarsida, är också en trolig förklaring.
Har han och de andra tänkt på att de uttalanden de gör i egenskap av sin akademiska titel är politiska eller kan tolkas som om de är det.
– Ja, det är ju meningen! säger Germund Hesslow blixsnabbt och skrattar lågt.
Han nyanserar sig dock snabbt.
– Man bör ju inte göra rent politiska, värderande uttalanden och låtsas att man har vetenskaplig sanktion för dem, konstaterar hhan. Men verklighetsbeskrivningen, vetenskaplig eller ej, har alltid politiska konsekvenser. Kanske är det också därför som realpolitiska förklaringsmodeller inte ligger så långt borta när vissa tolkar akademikernas “sanningar“.
– Har jag sagt något om att egenskaper är ärftliga i mycket högre grad än vad folk tror, är det genast många som tar för givet att jag vill legitimera klassskillnader, berättar Hesslow.
Är denna ibland diffusa rågång mellan politik och vetenskap ett hopplöst moment 22 för akademikern eller till och med ett farligt maktinstrument? Med ett blytungt akademiskt ehtos i ryggen tenderar deras uttalanden att få ett bedrägligt sken av att vara objektiva fakta.
– Visst är det ett grundläggande problem att många förväntar sig att få reda på “sanningen“ med stort S från universitet, säger Jan Hjärpe. Det som är vetenskapligt bevisat betraktas som hundra procent rätt. Men man kan ju inte tala om att det vi sysslar med är provisorier varje gång , säger han.
Wilhelm Agrell poängterar att det viktigaste är att den akademiska expertisen uppträder som individer med eget ansvar och redovisar sina värdepremisser.
Förtryckande korrekt
– Då skiljer man sig från den allt större kategori åsiktstillverkare som finns inom stora organisationer och lobbygrupper. De som inte är där på eget ansvar utan företräder något annat, ibland något dolt, säger han.
Hesslow rynkar på pannan.
– Tja, jag tycker att det där har blivit lite överdrivet, säger han och syftar på uppfattningen att det i debatten går att särskilja personen från hans akademikertitel.
Men är det inte skillnad mellan att uttala sig som privatperson och som forskare?
– Jag är ju samma människa hela tiden och jag har också rätt att ha åsikter, säger han. Det finns en föreställning, både utanför universitetet och tyvärr inom det också, att man minsann inte ska få säga VAD SOM HELST!, säger Germund Hesslow.
Han berättar om hur några kommentarer om feminism och kvinnor nyligen blåstes upp i Aftonbladet och ledde till att e grupp studenter krävde att universitetsledningen skulle ta avstånd från hans uttalanden.
Enligt Hesslow är detta en attityd som har grasserat de senaste åren. Han är förvånad.
– Vi har ju till exempel haft mängder av stalinister på 70-talet som har fått föreläsa och uttala sig utan att någon har sagt flasklock!
Han anser att det, som han något tveksamt kallar för “den politiska korrektheten“, tabubelägger och förtrycker mycket som borde få komma fram i debatten.
-Idag måste man vara för feminismen, ständigt vara antirasist och inte kritisera u-länder, exemplifierar han något trött.
Hesslows linje är klar: toleransen för vad akademikerna säger ska vara mycket hög, så länge man talar om när man har vetenskapligt belagda argument och när man bara tycker. Agrell håller med.
– Med tanke på hur den vetenskapligt etablerade sanningen har sett ut i skilda ämnen under århundradenas lopp är det klart att man blir lite mörkrädd om man skulle börja förbjuda felaktiga sanningar, säger Wilhelm Agrell.
– Precis!, understryker Hesslow. Man ska hellre släppa fram tio dumskallar för mycket än tysta en person som kanske visar sig har rätt om hundra år, säger han.
För akademikern som tar steget ut i det offentliga samtalet innebär det en inledning på en mycket vansklig balansgång. Med fel vänner behövs inga ovänner.
– Denna problematik har jag tänkt mycket på. Faktiskt. Även om ingen tror det. Inte minst i den känsliga arv- miljödebatten som kan bli politskt farlig och där det finns sympatisörer som jag inte vill ha, säger Germund Hesslow.
Han verkar inom områden som missbrukas av konservativa bakåtsträvare, vulgärdarwinister och till och med antisemiter. När han vid ett tillfälle hade skrivit en mycket kritisk artikel om Freuds psykoanalys, fick han ett berömmande brev från en läsare.
– Det enda han beklagade var att jag inte hade påpekat att Freud var jude!
Jan Hjärpe skakar på huvudet.
– Men du Jan, säger Hesslow, du måste ju ha råkat ut för att ha blivit misstänkliggjord många gånger. Att du egentligen stödjer Ayatollan och talibanerna.
– Oo jaa! Det är riktigt. Då får man räkna med att det blir lite extra att sätta in i pärmen för anonyma brev, svarar han.
Jan Hjärpe måste vara försiktig med vad han säger. Islam är ett brännhett område och en del av mediekonsumenterna vill inget hellre än att bekräfta rasistiska fördomar.
– Runt 1980 kom den nya iranska strafflagen och jag råkade få tag i ett exemplar, berättar Jan Hjärpe. Det var viktigt att det kom ut på rätt sätt så att det inte skulle uppfattas som att alla muslimer betedde sig på detta sätt. Jag borde ha varit mer noggrann, säger han och menar nyanserna borde ha framgått tydligare den gången.
Många akademiker väljer att isolera sig i sina forskarhålor, istället för att ikläda sig expertkostymen och stega ut i strålkastarljuset. Framträdandet på den mediala arenan riskerar nämligen att bli fullständigt meningslöst – i värsta fall direkt kontraproduktivt. Den som deltar i det offentliga samtalet löper en risk att bli felciterad, felklippt och felaktigt pådyvlad åsikter. Något som kan hänga med i decennier, eftersom dementin sällan rår på intrycket av det första uttalandet. Wilhelm Agrell påtalar akademikeras maktlöshet i förhållande till mediemaskineriet. Dramaturgin i den stereotypa medierapporteringen gör att utrymmet att röra sig i blir mycket snävt och syrefattigt.
Debattens breda pensel
– Alla som har varit med i de här sammanhangen erfar att man dras med som en liten bricka i ett väldigt stort spel, där man som enskild inte som har särskilt mycket att säga till om, säger han.
Kunskaper som det kanske tagit ett halvt liv att få rätsida på lämpar sig inte alltid för exponering i medieformat.
– Att man måste använda en väldigt bred pensel i debatten tror jag skrämmer många, säger Jan Hjärpe och lägger till:
– Eller att man väldigt omsorgsfullt skriver en artikel och så vet man att en rubriksättare kan komma och förstöra allt.
– Ja, jag har råkat ut för att i en rubrik kalla Boel Flodgren för vämjelig! skjuter Germund Hesslow in.
Församlingen har mycket roligt åt detta. Kanske ser de Boel Flodgren framför sig, i en av sina diskreta dräkter, mer korrekt än vämjelig.
Diskussionerna om sakernas tillstånd är nog så intressanta. Men när Wilhelm Agrell ställer den stora normativa frågan om framtiden slår diskussionens mest intressanta eftertanke ner i det tunga ekbordet.
– Vem har överblick över vad som saknas i nyhetsbruset, nej nyhets-DÅNET… Sammanhangen, synteserna? Dem snyter man inte ur näsan så lätt. Vem ska förklara innebörden av ett komplext skeende, frågar shan sig.
-Jag uppfattar detta som en växande uppgift som den akademiska världen egentligen inte har tagit på sig, avslutar han.
Och det skulle knappast kunna sägas bättre.
