Från 1984 och hit

- in Ledare
@Lundagård

LEDAREN

”Jämställdhetsveckan har haft en klart deprimerande effekt på mig. Jag ser

orättvisorna mycket tydligare nu. För egentligen har ingenting ändrats sedan

ledningsgruppen för jämställdhet infördes vid universitetet år 1977. Överallt

där det finns makt eller pengar sorteras kvinnor bort.”

Det säger en docent i civilrätt till Lundagård 7/1984. Lite senare i reportaget fäller hon den numer klassiska kommentaren “Jag skulle vara stolt

över att bli befodrad på grund av att jag är kvinna”.

Idag känner vi henne som universitetets avgående rektor Boel Flodgren, den första svenska kvinnliga rektorn.

Och jag vet inte om man ska bli glad eller ledsen när man läser hennes utfall mot “gubbsen” i en tidig åttiotals-outfit. Vad har egentligen hänt med maktstrukturerna sedan 1984, förutom att Boel Flodgren själv har blivit universitetets största gubbs i kvinnlig skepnad?

Trots att det under hennes ledning finns en jämställdhetsplan och ett nytt

mål om att 25 procent av de nyanställda professorerna ska vara kvinnliga, kan

jag slå vad om att många uttrycker samma uppgivenhet idag som Boel Flodgren

gjorde 1984.

För mig är det svårt att överbrygga den mentala klyftan mellan intervjun 1984

och min mycket mer moderna bild av Boel Flodgren. Tio rektorsår senare

framträder Boel Flodgren snarare som en universitetsvärldens företagsledare än

som en rättvisekämpe. En framgångsrik rektor som satsat på att effektivisera och

kvalitetssäkra med företagsmässiga termer.

När Boel Flodgren tillträdde som rektor 1992 liknade den dåvarande

Lundagårdsredaktören PM Nilsson henne vid en hal ål. Tio år senare kan man

instämma i att hon har en fantastisk, retorisk slingrighet som gärna

kompletteras med mycket blommiga liknelser. Det är en praktfull, övertygande

rektorssvada som ofta handlar om samma hjärtefrågor: it-universitet, pedagogisk

utbildning av lärare och en viss inkvotering av kvinnor.

Företaget Lunds universitet har hon förvaltat väl. I dag, efter tuffa

besparingsbeting, befinner sig högskolan i en kostnadseffektiv, ekonomisk

balans. Samtidigt blir det ompysslade varumärket “Lunds universitet” allt mer

distinkt. Ibland går det dock lite snett, som 1998 när annonsbyrån Lexivisions

nya förslag på universitetssigill ratades av universitetsstyrelsen. Kostnad: 1,6

miljoner.

Sittande på universitetsstyrelseordförande Lennart Nilssons högra sida ser

Boel Flodgren få principiella problem med externa pengar från sponsring eller

uppdragsutbildning. Lund Education AB tuffar vidare, oavsett vem som äger

Luvit-aktierna.

När nu Boel Flodgren bestämt sig för att dra vidare verkar hon ha bockat av

hjärtefrågorna och lämnar oss ett universitet i ekonomisk balans. Det är delvis

en utmärkt utgångspunkt.

Till årsskiftet vill jag önska oss en rektor som satsar på att få universitetet även i en arbetsmiljömässig balans. Där lärarna inte känner sig otillräckliga och utbrända på grund av stora studentkullar och för lite

undervisningstid. Där man växer i sin överrekryterade kostym och tar sig en

allvarlig funderare på om varumärket Lunds universitet är vad vi vill att det

ska vara. Ska till exempel vårt universitet verkligen vara kostnadseffektivt,

humoristiskt och i bräschen för den svenska uppdragsutbildningsfären? Ska man

ens prata om ett universitet i de termerna?

Medan vi väntar på ett rafflande rekryteringsevenemang får

universitetsledningen gärna se till så att den kan bemöta den nya lagen om lika

behandling på högskolan som trädde i kraft den första mars.