I år är det sju år sedan beslutet om Thamprofessurerna togs – det radikala
jämställdhetsförslaget som väckte ont blod både på universiteten och bland
liberala debattörer. Men vad hände efter att mediedebatten tystnat? Lundagård
går i Thamprofessurernas kölvatten och hittar halvfärdiga drömmar om
jämställdhet.
En iskall förändringarnas vind tycks ha blåst över högskolan när regeringen
1995 beslöt att inrätta 31 professorstjänster reserverade för kvinnor.
”Epa-professurer” gapade kritikerna och varnade för ett akademiskt B-lag. De
drev linjen att Thamprofessurerna, som de kallades efter den dåvarande
utbildningsminstern Carl Tham, skulle bli ett slags jumbotjänster, varken till
gagn för den individuella kvinna som fick posten eller kvinnan som kollektiv.
Kort sagt: en björnkram för både universitetet och jämställdhetskampen.
Historikern Birgitta Jordansson vid Göteborg universitet gjorde 1999, på
uppdrag av Nationella sekreteriatet för genusforskning, en utvärdering av
Thamprofessurerna.
-Det var en väldigt ful och okunnig debatt med många påhopp, kommenterar hon
den uppståndelse som förslaget väckte.
Radikalt och pragmatiskt
Mediedebatten, och säkerligen även debatten i universitetens fikarum, gick
varm intill glödhetta. Kanske var det under denna tid som ordet ”kvotering” fick
sin fula klang befäst i det svenska offentliga rummet.
-Det konstiga var att det inte sades ett enda ord om att Thamförslaget också
innehöll 73 tjänster för forskarstuderande, utan allt krut lades på
professurerna. Kanske är det ett tecken på att reaktionerna kommer när en
verklig maktbas hotas, säger Birgitta Jordansson.
Prorektor Arne Ardeberg är ordförande för Lunds universitet
jämställdhetskommitté. Han tycker att Thamdebatten fördes på vad han kallar en
låg ”buskisnivå”.
– Jag tror det handlade om en rädsla för en varg som aldrig fanns. Visst
finns det hickningar kvar av det där, men det mesta har försvunnit, säger han.
Thamprofessurerna var ett av de första radikala och framförallt pragmatiska
greppen som användes för att komma tillrätta med den sneda könsfördelning på
universitetets högre poster. Åtgärden var en riktad engångssatsning och innebar
att ett antal tjänster för kvinnliga doktorander, forskarassistenter och
professorer inrättades. Fakultetsområden där antalet kvinnor var minst
prioriterades och positiv särbehandling fick tillämpas vid tillsättningen. Det
innebar att en tjänst kunde tillsättas med en kompetent sökande av så kallat
”underrepresenterat kön” – även om denna var mindre kvalificerad än en manlig
medsökande. Det var detta som var kritikernas främsta stötesten.
– Det var aldrig tal om något annat än kompetens, säger Birgitta Jordansson.
Skillnaden fick endast vara obetydlig om positiv särbehandling skulle komma
ifråga.
Utvärderingen av Thamprofessurerna visar att klausulen om positiv
särbehandling inte behövde användas vid någon av professorstillsättningarna.
Tvärtemot vad de höjda pekfingrarna hade varnat för kunde utvärderingen
konstatera tt de kvinnor som fick tjänsterna rimligen hade stått sig mycket bra
i en tillsättning under helt fria konkurrensvillkor. Eftersom det mest
grundläggande kriteriet för inrättandet av professurerna var att det skulle
finnas kvalificerade kvinnliga sökande på de respektive områdena, var risken
redan från början liten att man skulle hamna i den återvändsgränd där kön skulle
gå före mer kompetenta män.
Men i vanlig ordning knuffades ämnet ganska snart bort från soffprogrammen.
Fejden förvisades från den mediala arenan innan projektet hade satts i verket.
Vad som hände när duvningarna i media klingat bort och genusperspektivet blivit
så allmänt och accepterat att de kritiska rösterna tystnat eller anpassat sig
till den nya diskursen är mera okänt.
25-procentsmål
År 1995, när beslutet om Thamprofessurerna klubbades, var 7 procent av
professorerna kvinnor. Andelen i Lund idag ligger kring 11 procent.
– Om det tidigare rent ut sagt var för djävligt, så är det idag mindre
dåligt, säger Arne Ardeberg osentimentalt.
Situationen är med andra ord nästan lika usel som när Lund i mitten av
90-talet fick tre av landets 31 Thamprofessurer. Dessa var i atomfysik,
invandringsforskning och tumörbiologi. Den sista är ännu under tillsättning.
Trots att utvecklingen på professorsnivå nästan stått stilla tycker Arne
Ardeberg att situationen och mottagandet av åtgärder idag är mer positiv.
– Thamprofessurerna var en metamorfos för vetenskapen och
jämställdhetsarbetet på universitetet, säger han.
Sedan Thamförslaget har riktlinjer för jämställdhet blivit vardagsmat. Förra
året beslutades i universitetsstyrelsen att 25 procent av professorerna på de
olika fakulteterna ska utgöras av kvinnor. Detta bara inom tre år. Och målet för
lektorer och forskassistenter ligger betydligt högre.
– Debatten idag går mera ut på hur man ska komma tillrätta med problemen, än
varför man ska göra det. Ursäkta, men jag tycker faktiskt att det har hänt
något, säger Arne Ardeberg.
Samtidigt medger han att antagonister till åtgärder av detta slag fortfarande
finns.
– Akademin tycker inte om att få sådana här slag i huvudet, säger han.
Kvantitetsmålen tycks vara viktiga i dessa sammanhang och Arne Ardeberg talar
sig varm om olika procenttal. Även Thamreformen var fokuserad på att överbrygga
de kvantitativa klyftorna mellan män och kvinnor. Men i grunden låg en annan
vision. En vision som sträckte sig förbi procentenheter och prydliga tabeller.
Förebilder med inflytande
– Rekryteringsmål fungerar inte som ensamma åtgärder och det var
Thamförslaget införstått i, säger Birgitta Jordansson.
Tanken var att institutionerna och fakulteternas skulle bidra med de resurser
som behövdes för att bygga upp en fungerande forskningsmiljö kring
professorerna. Bara professorstiteln var inte nog, utan de skulle också besitta
ett adekvat ansvarsområde.
– De skulle inte bli symboler, utan förebilder med inflytande på både kort
och lång sikt, säger Birgitta Jordansson.
Hon berättar att hon har mött många Thamprofessorer som fått kämpa för att få
de pengar och det ansvar de har rätt till.
– När jag pratade med dem 1999 uttryckte många en väldig besvikelse! Ingen
hade personligen blivit illa mottagen, men det brast i det långsiktiga arbetet
runt deras tjänster.
Det var inte i förslaget i sig som skapade problem utan implemeteringen av
det, menar hon.
– Många institutioner var och är dåliga på att ställa upp med egna medel till
Thamprofessurerna, säger Birgitta Jordansson.
Bortglömda kvalitetsmål
Anne L´Huillier, som har Lunds Thamprofessur i atomfysik, tycker inte att det
för hennes del har spelat någon roll att hennes tjänst har varit politiskt
tillsatt.
– Jag behandlas lika bra eller lika dåligt som alla andra, säger hon.
Men Eva Hamberg som innehar teologens Thamprofessur i ”Invandringsforskning
särskilt religion, samhällsvärderingar och kulturmöten” har en annan erfarenhet.
Hon är en av dem som är besviken på sin position idag.
– Jag har för lite ansvar för att kunna tala om en fungerande
forskningsmiljö, säger hon. Mina arbetsuppgifter är ungefär desamma som en
forskarassistent fast jag har en hög professorslön.
Eva Hamberg tycker att kvalitetsmålen har glömts bort i den politiska goda
viljan och att hennes Thamprofessur har förfuskats. Hon säger att hennes
invändningar mot situationen inte hörsammas eller tas på allvar.
-Det finns en nästan löjlig statistikfixering. Titeln blir en bekräftelse på
pappret att kvinnor kan, men det viktigaste är den ställning och de
arbetsvillkor som vi har i realiteten, säger hon och fortsätter:
– Det verkar som om allt ska vara frid och fröjd så fort man blivit
professor.
”Statistikfixering”
Eva Hamberg spekulerar i att fakulteten sett hennes professur som en
ekonomisk resurs. Och hon undrar om de verkligen ville ha en professor med de
arbetsvillkor som Thamtjänsten var meningen att ge. Dekan på teologiska
fakulteten, Sten Hidal, förnekar att den ekonomiska aspekten spelat in i
ansökningen av professuren.
-Vi var glada att få denna professur bland annat för att få en större andel
kvinnliga professorer, säger han och tillägger att det egentligen kostar mer än
det drar in.
Hans uppfattning av situationen är att Eva Hambergs ansvarsområde och
befogenheter är tillfredsställande.
– Såvitt jag kan bedöma fungerar forskningsmiljön, säger han.
Arne Ardebergs reaktion på vad som blivit av teologens Thamprofessur är mera
skarp.
– Det är pinsamt att höra, jag har inget bättre svar, säger han.
Han håller med Eva Hamberg om att statistikfixeringen bland riskerar att ta
överhanden över det kvalitativa jämställdhetsarbetet – en komplikation som i
många fall har drabbat Thamprofessurerna. Kanske är detta ett utslag av lättja,
eller kanske mera troligt: en övertro på att manshegemonin helt enkelt bryts
genom att fler kvinnor får högre titlar.
– Saker och ting löser inte sig självt som vissa i sin enfald tror, säger
Arne Ardeberg.
