John Erik Riley:
Vandringshistorier.
Övers Staffan Söderblom.
Norstedts.
Den litterära kamporganisationen Anti-Realistisk Front har rönt mycket
uppmärksamhet i Norge på senare tid. Utåt sett består fronten av ett gäng unga
(manliga) författare, men hävdar mystiskt att idel stora författarnamn står på
den hemliga medlemslistan. De är mediekåta, tuffa och i postmodern anda kritiska
mot den trista vardagsrealistiska prosa som varit förhärskande under deras
uppväxt på 70-talet. En realism i traditionell bemärkelse kan inte på något sätt
skildra vår tids splittringar, rastlöshet och våldsfixering, menar man, och
förespråkar istället en fabulerande, stilistiskt experimenterande och lekfull
prosa.
För att få så mycket uppmärksamhet som möjligt genomför också Fronten
“aktioner” av olika slag. Bland annat påstod de sig ligga bakom den
uppmärksammade tårtkastningen mot Carl XVI Gustaf förra året. De är också
ansvariga för mediahypen av författaren, frontmedlemmen och
MärthaLouise-pojkvännen Ari Behn.
John Erik Riley var den som, tillsammans med författaren Tore Renberg,
bildade Anti-Realistisk Front, och hans tredje bok, Vandringshistorier, är i
högsta grad ett utförande av de teorier och estetiska synpunkter som ligger till
grund för Fronten. I en stundom outhärdligt rå ton gestaltas känslomässig kyla,
sexuell frustration, psykiska och fysiska övergrepp. Samlingens fyra noveller är
formmässigt mycket olika varandra men verkar alla syfta till att försöka förstå
och beskriva en brutal, kärlekslös samtid.
Bokens längsta novell, “Kära Ingunn eller Den homofobe homofilen”, liknar vid
en första anblick ett protokoll eller en akademisk text – fullspäckad med
förklarande noter och hakparenteser – men visar sig snart vara ett långt
bekännelsebrev från en man, Agnar, till dennes hustru, Ingunn.
Och berättarstrukturen är minst sagt komplicerad. Jag citerar not 1:
Berättelsen “Kära Ingunn” bygger på erfarenheterna hos allt som allt sex olika
gestalter; den har fyra traditionella jag-berättare, en metaberättare och en
adressat. Det är inte alls för att göra det svårt för läsaren, menar Agnar
(eller meta-Agnar, eller meta-meta-Agnar), utan snarare för att det han kommer
att bekänna (att han är homosexuell) ska bli så nyanserat som möjligt. Not 1
blir på sätt och vis en programförklaring för hela boken, då den visar varför
jag har valt att berätta min historia på ett så fragmentariserat, distanserat
och ironiskt sätt (alltså varför mitt försök att vara öppen och ärlig (och
samtidigt också medveten om min egen bristande förmåga att vara spontant öppen
och ärlig) bör uppfattas som fängslande och/eller djärvt och/eller
sorgligt.))))). Och så fortsätter det. Förklaring efter förklaring, kommentar
efter kommentar till den egna texten.
Det finns något okritiserbart över den här typen av konst. Som när Ernst
Billgren sitter i Fröken Sverige-juryn och sedan hävdar att det var en del av
hans konstnärliga projekt och när man kritiserar det eller avfärdar det som
fånigt kan Ernst bara skratta och säga att “nu ingår du ju själv också i mitt
konstverk”.
Jag skriver att John Erik Rileys sexbeskrivningar är så pass spekulativa att
de tenderar att bli just det de väl kritiserar, slaskig porr och
kvinnoförnedring, men jag inser samtidigt att jag någonstans har fallit i just
den grop Riley grävt åt mig. Den självkommenterande texten har tänkt på allt, i
förväg försvarat sig mot all eventuell kritik. Vill man värja sig mot texten
måste man gå likgiltighetens väg, tråka ut den. Och i längden blir
Vandringshistorier faktiskt, för att citera Ari Behn, trist som fan.
