LEDAREN
Ett högt anseende som universitet är kanske det allra viktigaste värdet för
Lunds universitet som helhet.
Ur: Lunds universitets strategiska plan 2002-2006.
Smaka på det: det kanske allra viktigaste värdet för Lunds universitet i den
nya, strategiska planen är dess anseende.
Vidare vill man att Lund ska bli bäst på både utbildning och bildning. Planen
lyfter fram fem “strategiska nyckelord”: Internationell, mångfald, nyskapande,
möten – och sist men inte minst anseendet.
Visionerna i planen är det som vanligt inget fel på. Men den underliggande
utgångspunkten är högst betänklig. Här saluförs nämligen ett anseende på
utbildningsmarknaden – inte verklig kunskap. Visst har vi hört det
Informationsenhetliga förut: Varumärket Lunds universitet måste vårdas.
Jag vet: i princip alla dokument av den här typen blir till
marknadsföringsjargong. Det är bara alltför uppenbart att det som står i planen
mestadels är floskler i tidens anda, väl i linje med den nya
högskolepropositionen Den öppna högskolan.
Varför är det annars så att mångfald, kryddat med lite lundahumor och
skeptiscism, är en av planens huvudfrågor? För fem år sedan hade det istället
handlat om att underlätta och poängtera vikten av att ha ett samhälle i
ekologisk balans.
Rekrytering av nya studentgrupper är en extremt viktig fråga som verkligen
förtjänar den uppmärksamhet den fått i både högskoleproposition och i
universitetets strategiska plan. Men lösningen är inte att, via sitt goda
anseende, lura in så många studenter som möjligt i högskolesystemet. Snarare
handlar det om att få ett utbildningssystem med nöjda studenter och doktorander
som kan tjäna som positiva exempel.
I detta nummer av Lundagård skriver vi om doktorander i allmänhet – och
kvinnliga doktorander i synnerhet. Kort och gott kan det konstateras att
doktorander är universitetets mest utsatta grupp – de har ingen säker position,
de är bara delvis anställda och de är extremt beroende av sin handledare. Ett
beroende som baseras på att både forskningsmedel och forskningsprojekt oftast är
knutna till handledaren.
Det är också lätt att konstatera att många doktorander verkar må uruselt, och
att det destruktiva i de manliga, hierarkiska miljöerna främst visar sig genom
de kvinnliga doktorandernas sjukfrånvaro.
“Att doktorera handlar inte om att visa att man kan något, det handlar om att
visa att man är uthållig.” som en doktorand kommenterar det.
Det torde vara uppenbart att doktorandernas ställning måste förbättras. Inte
minst för att uppfylla de framtida rekryteringsmålen av grundstudenter. Vem ska
annars undervisa när fyrtiotalistproppen intar pensionsställning?
Att skapa världens bästa universitet handlar om att satsa på de individer och på
den kunskapsbas som tillsammans formar universitetet – inte om att skriva vackra
dokument.
Det är plågsamt uppenbart att det blir mycket att jobba med för Lunds
universitet om de ska uppfylla den nya planens visioner.
Inte minst den biten som säger att Lunds universitet ska “satsa speciellt på
yngre forskare”. Det är kanske dags att, än mer noggrannt än vad personalenheten
hittills gjort, se över doktorandernas situation i stort. Ställda inför dessa
utmaningar vill jag önska Lunds universitet ett hjärtinnerligt Lycka till!
Och då menar jag inte med att behålla sitt goda anseende – utan med att förtjäna
det.