Johannes Sjögren:
Backabo. Ordfront.
På tv surrar ett debattprogram som heter Debatt och där man just debatterar.
Ikväll är det glesbygdsproblematiken som hastigt, snärtigt och publikvänligt ska
avhandlas. Det blir nog en rejäl konfrontation, tänker jag.På stadsfronten pekar
den gälla skrikiga ekonomijournalisten Malin Sive med hela handen och gapar om
självförsörjning och vinstintressen, medan självsäkre åsiktsmaskinen Fredrik
“jag-kommer-själv-från-Motala-så-jag-vet-vad-jag-snackar-om” Virtanen hävdar att
man måste vara ett ufo om man vill bo i ett litet samhälle.
Och på landsbygdsfronten intet nytt. Myspysige Po Tidholm sitter tätt, så
tätt inpå Maud Olofsson och i kör rabblar de ramsan om misslyckad
socialdemokratisk glesbygdspolitik och om lugnet på landet som “ni stadsbor bara
inte förstår”. Jag tänker att glesbygdsproblemet inte handlar om utflyttade
kulturnissar och bondepolitiker som Po och Maud – de för ju med sig tillbaka
från karriäråren i huvudstaden det som delvis saknas i den så kallade
glesbygden, nämligen utbildning, kontakter, arbete. Jag tänker att
glesbygdsproblemet inte lika mycket är ett glesbygdsproblem som ett
stadsproblem, ett politiskt problem och ett infrastrukturellt problem. Jag
tänker att det här tv-programmet inte kommer ens en minimillimeter närmare en
lösning. Irriterad och lite förnärmad över att problem som ligger mig varmt om
hjärtat banaliseras och talkshowas slår jag av tv:n. Jag förstår inte varför man
måste välja. Kan jag inte både få älska och hata min barndoms by, dito min
vuxenhets Malmö?
Johannes Sjögren föddes 1975 i ett litet samhälle nånstans, och nu går han på
Konstfack i ett stort samhälle nån annanstans. Hans debutbok Backabo är små
berättelser om en pojken Johannes och hans lågmälda och vardagliga uppväxt i den
lilla byn Backabo. Utan omsvep får man ta del av en ganska typisk
åttiotalsbarndom, och vi som själva hade vandrande pinnar som husdjur, lekte med
Barbie-dockor och blåste ballonger av kondomer med jordgubbssmak får oss en
rejäl dos igenkänning. Med ett träffsäkert tonfall berättas historien om Joppe
vars mamma jobbar natten på långvården, om Karate-Pär som round-kickar sönder
alla papperskorgar i skolan, och så förstås om Johannes och alla hans otaliga
plast-pappor, den ena konstigare än den andra.
Ibland närmar sig berättelsen det klichéartade – man blir liksom mest
trött av att höra vad ytterligare en unge gjorde dagen då Palme blev skjuten –
men betydligt oftare inkorporeras klichéerna på ett angeläget sätt.
Backabo är nämligen något så ovanligt som en glesbygdsskildring från
tvåtusentalet som varken vill kritisera, raljera, ironisera eller romantisera de
människor och de platser den beskriver. Den tycks snarare vilja beskriva, säga
“så gick det till just här”. Det är jävligt skönt.
Och jag undrar vad Johannes Sjögren skulle ha sagt om han suttit med i det där
debattprogrammet. Förmodligen hade han varit tyst. Alldeles tyst.
