Högskolorna rekryterar som aldrig förr, men frågan är vad som händer när man
dubblerar antalet studenter på ett kort antal år. Bakom fina paroller om öppna
högskolor hittar Lundagård urholkade anslag, utarbetade lärare och snuttifierade
kurser.
Nu är det snart dags att bli nervös för hur det gick med ansökningarna till
höstens kurser. Men i dagsläget är det inte främst studenter som lider av
nervositet utan i minst lika hög grad studierektorer, planerare och föreläsare
ute på institutionerna.
För konkurrensen om studenterna är numera inte bara en akademisk dispyt om
vilket lärosäte som är “bäst“, utan i högsta grad en fråga om ekonomi. Utan
studenter blir det inga anslag och utan anslag blir det färre och osäkrare
tjänster samt mindre forskning.
Söktryck ställer system på sin spets
Kort kan den uppkomna situationen förklaras så här: sedan 1994 bestämmer
utbildningsdepartementet hur många studenter man tycker att Lund och andra
lärosäten ska utbilda varje år. Sedan får universitetet betalt efter hur väl de
lyckas uppfylla det målet. Hälften av anslagen är kopplade till hur många
studenter som påbörjar studier och hälften till hur många som tar sina poäng.
Det gäller alltså att till varje pris se till att studenterna både registerar
sig på lärosätets utbildningar och tar sina tentor. Vilken valör det är på
poängen spelar heller ingen roll; A, B- , C- eller D-kurs, alla ger samma
ekonomiska utdelning.
Utbildningsdepartementets mål är att 50 procent av alla under 25 år ska börja på
universitetet. Därför har man tvingat svenska högskolor att utöka antalet
studieplatser som aldrig förr: de senaste femton åren har andelen
hösgkolestuderande av de som är under 25 ökat från 25 procent till 40 procent.
Hittills har det för de flesta högskolor dock inte varit några problem.
Studenterna har strömmat till och man har kunnat räkna ut sina anslag utan
rädsla för att pengarna plötsligt ska gå upp i rök.
Men sedan något år viker söktrycket och systemet ställs på sin spets. Högskolor
och universitet tvingas konkurrera med så disparata medel som Lunds
“humoristiska“strategiska plan, bostadsgaranti och gratis liftkort.
Hot och olust i liten kostym
Det värsta tänkbara scenariot är att man börjar konkurrera genom att examinera
flera studenter på bekostnad av kvaliteten. Även om de flesta
utbildningsansvariga Lundagård varit i kontakt med inte medvetet tror sig ha
nått den nivån så andas flera kommentarer uppgivenhet.
Balansgången är ganska snäv för många institutioner. Färre studenter innebär
mindre pengar. Och med mindre pengar kan en lärartjänst ganska lätt ryka – det
finns helt enkelt inga marginaler om studenterna uteblir.
– Hotet att få betala tillbaka pengar skapar en mycket stor olust. Vi skulle
behöva ha en kostym som var lite för stor så att vi inte behöver skaffa
studenter till varje pris, säger Jan Hedenrud, studierektor på Romanska
institutionen.
– Än har vi inte sänkt kraven, men hur det går är svårt att säga.
Oron delas av Leif Bülow, ordförande för utbildningsnämnden i kemi- och
bioteknik. Han tycker att det mest alarmerande med anslagssystemet är att
regeringen ställer så höga examinationskrav.
– Vi har kommit så långt vi orkar med. Om vi ska komma längre måste vi få mer
resurser. Att anta fler studenter är ett sätt att försämra utbildningarnas
kvalitet.
Leif Bülow poängterar vikten av interaktion mellan student och lärare. Minskar
antalet undervisningstimmar sjunker kvaliteten på utbildningen.
– Personligen tror jag till exempel inte på nätbaserad utbildning.
Och ska man tro prestationsgradssiffror (helårsstudenter/helårsprestationer) har
Leif Bülow rätt. Endast 30 procent av de studenter som deltar i nätbaserad
utbildning avslutar sina kurser, vilket ska jämföras med runt 85 procent på
vanliga fristående kurser.
Dagens vikande söktryck och det prestationsrelaterade anslagssystemet riskerar
också att leda till opportunism och modesträvan vad gäller kurser, en
“snuttifiering“av kursutbudet.
Åtta studenter som söker 5-poängskursen i Identitetshistoria är till exempel
lika mycket värda som en student på 40-poängskursen i historia. Och även om de
aldrig avslutar kursen får lärosätet i alla fall halva anslagssumman från
staten, den för helårsstudenter.
Att “hitta på“ kurser
På Historiska institutionen är man mycket oroad över hur man tvingas inrikta
verksamheten
“Vi upplever att vi tvingas “hitta på“ än den ena, än det andra, för att få del
av resurser och uppfylla våra åtaganden, medan en kvalitativ utveckling av
kärnverksamheten däremot inte ger resurstillskott.“ Så skriver institutionen i
en mycket kritisk självvärdering.
Och även om studierektor Lars Edgren anser att en viss opportunism i kursutbudet
kan vara bra så skräder han inte orden om de ekonomiska förutsättningarna av
idag:
– Jag kan inte förstå hur de tänker när de fördelar anslagen. Istället för att
utöka antalet helårsstudentanslag borde de höja studentpengen, säger han.
Enligt honom löser många institutioner nu knappheten i anslagen genom att trycka
in många studenter på A-nivån.
– A-kursen är billigare för institutionen. C- och D-kurserna kostar ju mer
pengar.
På utbildningsdepartementet tycker man att de problem som studierektorerna pekar
på är konsekvenser man får ta av att prioritera en öppen högskola. David
Samuelsson, politiskt sakkunnig, hävdar att de svåraste tiderna är överståndna
och passar såhär i valtider på att konstatera att de största problemen, förutom
budgetsaneringen, var att Per Unckel under sin tid som m-märkt
utbildningsminister byggde ut högskolan utan att tillföra medel.
Kvalitetssäkring del av problemet
Ser du ingen risk att man gör avkall på kvaliteten med ett system som premierar
examination av många istället för duktiga studenter?
– Det är helt korrekt att det finns en risk med det här sättet att fördela
pengar, säger David Samuelsson. Därför har vi genomfört en genomgripande reform
där Högskoleverket regelbundet utvärderar alla institutioner och ämnen för att
få en säkring av kvaliteten.
Men från universitetslärarhåll ser man denna “kvalitetssäkring“ som en del av
problemet.
– Det innebär en massa jobb utan ett extra öre, säger Lars Edgren på Historiska
institutionen. Nu har vi genomfört en självvärdering som tog 500 arbetstimmars
heltidsarbete.
Något utbildningsdepartementet också gärna vill framhäva är de satstningar som
nu gjorts inom vissa områden.
– Vi ökar anslag med 200 miljoner kronor generellt på humaniora,
samhällsvetenskap, juridik och teologi för att möjliggöra mer undervisning,
säger David Samuelsson.
– Utbyggnaden av högskolan innebär ett resurstillskott utan motstycke. Det är
över 6 miljarder i ökade satsningar, fortsätter han.
Uppsala universitets rektor, Bo Sundqvist, som just sammanställt en rapport åt
Högskoleförbundet om högskolans utveckling under 1990-talet, är dock inte så
entusiastisk.
– De 200 miljonerna motsvarar en sjuprocentig höjning inom de områdena. Det är
en positiv satsning men det är inte alls i klass med vad vi har tappat.
Massifierad högre utbildning
Han konstaterar i rapporten att det “brinner i knutarna“ och att anslagen i
reella termer sjunkit med ungefär 20 procent eftersom de inte räknats om med
kostnadsökningar under nittiotalet.
Han anser att det är svårt att “massifiera“högre utbildning när lärarna går i
väggen och studenterna är desillusionerade.
– Huvudproblemet är att systemet är underfinansierat, säger han. När högskolan
får nya uppgifter i enlighet med budgetpropositionen och vi ska ta in studenter
med annan bakgrund går det inte ihop. Lärarna är utarbetade och vi riskerar att
kvaliteten sjunker.
Att gnistan börjar svikta bland lärarna illusteras väl av ett uttalande av Lars
Bülow på kemi- och bioteknik:
– Många lärare säger direkt till sina studenter att de inte ska satsa på
universitetet. Det finns ingen framtid i den karriären och det är för lite
pengar.
