Claes Hemberg:
some, none, few, any & all.
Ambrosia förlag.
Med ett våldsamt oväder rivande i bakgrunden startar Claes Hemberg, i sin
debutbok some, none, few, any & all, resan rakt in i hjärnverksamheten hos fem
olika individer. Det blir en hisnande bergochdalbanefärd långt bort från det
rationella tänkandet, där förnimmelser, tankar och känslor vräks runt som av en
hjärnans jättevisp. Ett gammalt hus ute på vischan blir den fysiska mötesplatsen
för dessa människor och tillika den plats där det förflutna hinner ikapp nuet.
Det är troligt att de känner varandra: Some, None, Few, Any och All, men riktigt
säker går det inte att vara. Trots att deras liv tycks mystiskt sammanflätade är
det kanske rena tillfälligheter som fört dem samman mitt ute i ödsligheten. Då
ingen lyckas nå fram till den andres drömmar eller farhågor är de, isolerade
utan vare sig mat, ljus eller vackert väder, lika avskilda från omvärlden som
från varandra. Utlämnade åt sin egen ensamhet och rädsla tycks deras personliga
minnesbilder få vålnader ur det förgångna att stiga ur väggarna; enstöringen med
sin gräsklippare, den bittra svärmodern och den unga förvirrade mön för att bara
nämna några.
Hur allting egentligen hänger ihop får vi aldrig reda på, texten tycks istället
hämta näring ur en grym och naken desperation, en kompromisslös vilja att komma
fram till det sökta målet. Vissa monologer är banalt outhärdliga, men detta vägs
upp av ett ofta brutalt vackert språk med formuleringar som går rakt in i
märgen. Man drar på smilbanden och tänker lite belåtet javisst, för med sin
osammanhängande och stötvis framlagda berättelse, förmår Hemberg tematiskt
spegla de självklara, men svåråtkomliga sanningarna och det dröjer inte länge
förrän boken blir en kompis, en liten pärla bland litterära alster.
some, none, few, any & all har beskrivits som poesi, prosa och rockmusik.
Samtidigt planerar Kulturhuset i Stockholm att sätta upp delar av boken som
teaterföreställning. Näst efter det sylvassa språket är just omöjligheten att
genrebestämma boken dess definitivt största behållning. Kanske hade det blivit
ännu bättre om Hemberg aldrig hade avslöjat att till exempel Any är kvinna och
Few är man, för att genom könlöshet ytterligare befria texten från
begränsningar. I slutändan är det dock obetydlig kritik av en boktyp som jag
bara kan vänta på att det skall skrivas fler av.
