Mats Söderlund:
Stillhetens sträckta halsar. Bonniers förlag.
It was night in the lonesome October/ Of my most immemorial year, / It was hard
by the dim lake of Auber, / In the ghoul-haunted woodland of Weir.
Några sidor in i Mats Söderlunds femte diktsamling Stillhetens sträckta halsar
kan jag inte låta bli att associera till anslaget i Edgar Allan Poes rytmiska
lyrik i dikten Ulalume. Och det gäller inte bara känslan av något obevekligt
framåtrullande; det tycks även råda samma slags ljus och förhållanden hos Poe
som hos Söderlund: Oktober och töcknig luft i fuktiga skogsmarker.
Skillnaden är att Söderlund med sin fria vers inte ålägger sig samma metriska
krav som Poe en gång gjorde och att medan Poe knappast styr upp ur det dystra
mörker, som har lägrat sig över hans minst minnesvärda år, spränger sig så
småningom en positivare klang in hos Söderlund. Dock kvarstår detta med att
samma slags suggestivitet som finns hos Poe också i långa stycken driver fram
Söderlunds dikt; och det går inte att komma ifrån att det också hos Söderlund
handlar mycket om förgänglighet.
Det rör sig om en enda lång dikt över 51 sidor och 186 strofer. Söderlund
imponerar genom sin ambition att med utgångpunkt i sina personliga landskap och
erfarenheter anta ett slags totalperspektiv på rörelserna mellan och bortom
livet och döden. Dessutom gör han det allmängiltigt berörande och han gör det på
ett sådant sätt att det knappast står att finna något som helst darr på den röst
som pulserar fram genom texten.
Om man letar kan man hitta åtskilliga enskilda formuleringar och strofer värda
och möjliga att bryta ut och citera. För att bara ta ett exempel: vi som linkar
fram/ mellan stammarna/ och slinter/ och faller på avtryckaren/ och vådaskjuter
tystnaden.
Men det är ändå helhetens många röster som ringer i öronen när sista sidan är
läst, och som blir den kraft som pillar upp lås och öppnar dörrar till de stora
frågorna om levandets natur och dödens oundviklighet.
En tanke som jag tycker mig kunna läsa in i Mats Söderlunds dikt är att det i
medvetandet om att döden snart kommer till oss finns en tröst att hämta.
Hur skrämmande allting runt oss än ter sig, finns det alltid en tillförlitlig
konstant att luta sig emot när inget annat står till buds: Döden – och den finns
alltid där för att fånga upp oss. Och genom att bära med sig den här
medvetenheten i bakhuvudet expanderar upplevelsen av livet här och nu; fler
delar blir närvarande och upp reser sig också insikten om att döden bara är en
av många olika slags slutpunkter.
Att avslöja slutet av en bok kan ibland vara förödande, men i fallet med
Stillhetens sträckta halsar är det ingen risk. Följande rader utgör bara några
av dessa sällsynt vackra och laddade delar, som växer sig än starkare när de
sätts samman med alla de andra:
“och vi vänder oss och svanarna reser sig på sina fötter /…/ som galeaser
reser de sig / och spänner över stjärnbilder sina tungor sina halsar /…/ när
de ropar ditt namn, när de återvänder /…/ och du tar ett steg ut på / verandan
och ropar här kommer de och vill att / någon skall bekräfta /…/ den rörelse i
dig som är de dödas klättrande skuggor / som du sjunger och hör de vita
vingslagen / som du inte kan låta bli att sjunga / deras sår och minnets“
