Det är juli 2001, bob hund spelar i London och alla talar svenska – både
publiken och bandet. Mitt i den situationen startar Lisa Irenius och Madeleine
Levys “dokumentär“ Sedan gymnasiet har alla våra kompisar flytt utomlands
(Wahlström och Widstrand).
Boken är en skildring av den så kallade euro-trash-gruppen av unga som reser
utomlands för att leva det lätta livet bortom pensionsförsäkringar,
uppehållstillstånd och pinsamma tonårsminnen. Irenius och Levy skildrar sig
själva och de ungdomar de intervjuar som levande i en mellantillvaro, i ett
ständigt tillstånd av förändring. Ett tillstånd där man kan ändra ödet, där man
lever för att vända den hopplösa utanförtillvaron till en hanterlig vardag.
Det handlar om de som ville bort från småstadscoolheten, men som kommer hem och
förvärrar den. För vi är så ängsligt medvetna hela bunten, om rätt och fel,
inne/ute.Västra eller östra London. Och när vi som unga trendkänsliga svenskar
åker utomlands “för att fly“suger vi åt oss den hippa sanningen istället.
Pluggar Wallpaper och Nova och Dazed and confused och gud vet vad för att hamna
i linje. För att vara hemvändare med de “riktiga sanningarna“.
Vad man främst kan konstatera i Sedan gymnasiet har alla våra kompisar flytt
utomlands är att intervjuoffren de fakto knappast lever utomlands. Sverige är
aldrig längre bort än DN på nätet. Ingen av de intervjuade beskriver sig själva
som utlandssvenskar. De bara “bor“ utomlands, som “ovanligt välkamouflerade
turister“. Hoxton square i London är minst lika “svenskt“ som någonsin Herkules
i Lund. Det sker ingen egentlig integration för eurotrash-människorna heller.
Det är för krångligt att ens försöka bry sig om socialsystem och riksdagsval i
det nya landet – för Sverige är ju hemma.
Snälla, kan inte någon ta kål på myten om att vi är så oberoende av geografi och
dess inflytande på oss? För hur mycket de flesta utlandsboende än säger att de
lämnat Sverige bakom sig – så spökar det ändå i bakgrunden. Att lämna är inte
att radera. De definierar sig utifrån negationen att inte vilja vara svenskar.
Enligt min åsikt definierar vi oss minst lika mycket utifrån geografin som
någonsin förr – även om vi inte alla är lika bundna av den. Man väljer inte sitt
ursprung, men man definierar sig – positivt eller negativt, medvetet eller
omedvetet -utifrån det. Trots att man säger sig vara rotad i Barcelona har man
sina rötter i Sverige.
I den här dokumentären befinner vi oss i den flexibla världen, den där Nisse bor
i London och Kalle i Florens. Eller var det tvärtom?
Författarna vill “ge en verklighetstrogen skildring av hur det kan vara att, som
född i Sverige på sjuttiotalet, leva i en europeisk storstad i början av
tvåtusentalet“.
Visst är det en verklighetstrogen skildring – för en viss grupp människor. Den
gruppen som tillhör den mobila generationen, men det är långt från alla. Och den
mobila generationen har alltid funnits, även om gruppen är större idag. För det
är uppenbart att den sociala snedrekrytering som finns i högre utbildning också
finns i utlandslivet.
Det är ett konstaterande som även författarna gör i all hast: “hur får du till
exempel ihop till en bostad i Paris utan att lägga ut uppåt 10 000 kronor i
deposition? [—-] Precis som det är naturligare för akademikers barn att
föreställa sig själva som universitetsstuderande, så när inte alla svenskar en
självbild i vilken en längre utlandsvistelse är ett självklart inslag.“
Men det här utdraget är den enda brasklappen i samlingen, sedan fräser vi vidare
till individer för vilka klubbande i Paris eller designande i Berlin ä r ett
självklart inslag. För vi är ju svenskar allihopa, och vi vill så satans gärna
passa in – och göra det med stil.
