Helena Ljungström:
Kring en trädgård.
Natur och kultur.
Alltför höga vårskrik i vitsippsbackar skulle kunna skrämma iväg ljumna kvällar,
blomknoppar och endorfiner från ljusnande dagar. Precis som en ny årstid inleds
denna tunna bok smygande, försiktigt och fragilt. Helena Ljungström skriver sin
berättelse ytterst varligt om en kvinna som lever kring en trädgård. Kvinnan,
fruktbarheten, trädgården och en inbillad graviditet glider in i varandra och
skapar, vad författaren kallar, fröbarn.
Fröbarnen är omöjliga som existens men inte som fantasi. Helena Ljungström
behandlar dem helt enkelt som barn att uppfostra, byta kissblöjor på och
återberätta familjeminnen för. Och den fantasin känns nästan lika verklig som
när jag odlar krassefrön i fönsterbrädet.
Fantasivärlden där fröbarnen lever är bräcklig, och likväl genomskinligt
okrossbar, som ett duralexglas. Den verkar vara kvinnans mest verkliga värld och
blir berättelsens bästa referenspunkt, för även om texten är förankrad både i
geografi och i årstidernas växlingar uppstår en märklig känsla av omöjlighet.
Tidslinjen är cirkulär som tidsuppfattningen i bondepraktikan och kvinnan i
texten återkommer hela tiden till en pojkpojke – som om fröbarnen härstammar
från honom och kvinnan själv.
Samtidigt finns det en slitning mellan tidsupplösning och minutiös
filofaxplanerad tid – som att bussen in till staden kommer var trettionde minut
till den trädgård och det hus kvinnan bor i – tydliggör det övergripande och
sammanhållande temat: det labyrintiska minnets början och slut. Varsamt ger
berättelsen sig in i detta fantasiminnes värmande tillflyktsort för att inte
väcka en björn som sover. Det finns ledtrådar om något obehagligt i minnets
labyrinter som aldrig utvecklas i texten och det behövs heller inte. Det håller
ändå.
Kapitelrubrikerna är parentetiska och viskar om att de knappt velat bli skrivna,
knappt velat bli kallade för något alls: (innan början), (slutet på början),
(ledighet), (slutet på slutet på början), (tillbaks till början).Det låter
anemiskt och anorektiskt med kapitelrubriker som knappt velat bli skrivna, men
det är det inte. Orden står där långt ifrån pliktskyldigt. De har velat bli
skrivna med självklarhet och Helena Ljungström förankrar sin historia i något
som är lätt att associera och referera till, men ändå så öppen att det finns
plats att smyga in sina egna bilder i de korta texttablåerna. Helena Ljungström
skriver vårvackert.
