Sebastian Haffner:
En tysk mans historia. Minnen 1914-1933. Norstedts.
Övers. Karin Mossdal.
När den tysk-brittiske journalisten Sebastian Haffner för några år sedan dog 91
år gammal fann hans son ett undangömt manuskript i en låda. Det handlade om
Haffners (1907-1999) minnen av sin barn- och ungdom i Berlin under
Weimarrepubliken och senare Adolf Hitlers diktatur. I Tyskland blev boken
kritikernas favorit och ett filologiskt tvistemål. Fanns eller fanns inte de
rulltrappor Haffner skriver om? Skrev eller skrev inte Haffner boken 1939?
Rulltrapporna fanns och boken skrevs av allt att döma huvudsakligen före
krigsutbrottet.
Haffner berättar på ett kongenialt sätt hur hans generation vande sig vid krig,
dess krökta entusiasm, propagandahets och påtvingad hunger 1914-1918, men också
om ett ekonomiskt moras under 1920-talet och vardagens självklara kravaller. Det
var denna årsklass som stod ung och stark när nazisterna banade sig fram till
makten. Haffner var politiskt konservativ, jurist och så kallad arier. Han hade
alltså allt att vinna på att trampa i takt med det nya Tyskland. Inget att
förlora, bortsett från självkänsla, tron på rättsstaten och sin världsbild. Runt
omkring honom flydde vänner, gick i intellektuellt ide eller makade sig till
rätta i naziststaten. Han velade länge och funderade till och med för ett
ögonblick på jujutsu som ett sätt att nå personlig säkerhet innan han fem i tolv
förmådde sig att lämna landet.
Haffner visar i En tysk mans historia hur en normalt bildad borgerlig ynglings
öde kan belysa ett skeende lika bra som dussinet lärda avhandlingar. Visar hur
sällsynt civilkurage är och hur lätt vi har för att vända bort ansiktet.
Dessutom visar Haffner att det för en tänkande människa ingalunda var en
omöjlighet att förutse vad nazisternas rovdjursideologi skulle leda till. Han
förstod vad som skulle hända, flera av hans vänner förstod. De valde bara en
annan lösning – att se bort.
En tysk mans historia är en riktigt obehaglig bok. Den gör mig ledsen och
bedrövad och inte så lite skrämd. Den berättar rättframt om ett samhälle så
uselt och om människor så fega att jag önskar att jag aldrig hade läst den.
