LEDAREN
Under de senaste månaderna har professorsstriden vid Historiska institutionen
legat som en stor akademisk trasselsudd över Lund. Trasslet innehåller de flesta
av den akademiska världens stora stötestenar: den vetenskapliga friheten,
kvoteringsproblematik, befordringsprofessorer, utbildningspolitiska doktriner
och allehanda potentiella intriger.
Få skulle säga att lärarförslagsnämnden har skött sig. Och inte heller jag
tänker ta ställning för deras bedömning. Det hänger för många frågetecken i
luften. Samtidigt vill jag – på ett principiellt plan – uttala mitt stöd för
deras bedömningsgrunder.
För det var inte formellt fel att gå emot de sakkunnigas omdöme och bedöma
Gerners beteende. Lunds anställningsordning säger inte bara att vi ska tillmäta
vetenskaplig och pedagogisk skicklighet särskild vikt. Den ger nämnderna
dessutom all rätt att bedöma kandidatens förutsättningar att vara en så kallad
god akademisk ledare. Allt detta gjorde historisk-filosofiska
lärarförslagsnämnden, men väldigt hårt, klumpigt och förhastat. De lät en dåligt
underbyggd bedömning av Gerners attityd vara utslagsgivande.
Sedan kan det diskuteras om anställningsordningens kriterier är bra, och hur
stor vikt som ska läggas vid dem.
En professur är en speciell tjänst som ställer krav på många olika sorters
kompetenser. Professorn ska vara en excellent forskare, en god pedagog och en
administrativ begåvning. (Inte minst ska han/hon vara bra på att dra in externa
medel för forskningen.)
Att vara en bra professor handlar därför minst lika mycket om kvaliteter som
inte går att objektivt kvantifiera, om det som bara kan bedömas och uppskattas.
Visst är initierade och framstående forskare ofta duktiga pedagoger och ledare.
Men det är långt från alltid så.
Det finns antagligen en månghundraårig tradition av att sålla bort icke
önskvärda kandidater. Men det brukar inte synas i den slutgiltiga motiveringen
eller komma till allmän kännedom. Man placerar den man vill ha på posten i
fråga, men motiverar det med något annat. Som inte tillräckligt meriterad.
Det som gör att det här fallet i så hög grad dragit uppmärksamheten till sig är
att lärarförslagsnämnden försökte utmanövrera Gerner i ljuset, med det mycket
politiskt korrekta, utslätande motivet att han var en opassande professorstyp.
Och detta utan att ha något mer att hänvisa till än intryck och känslor.
Det handlar säkert om att lärarförslagsnämnden trodde sig veta en god väg
framåt. Om att de vill förändra existerande strukturer där till exempel
doktorander mår dåligt, och i synnerhet de kvinnliga.
Men antagligen har lärarförslagsnämndens dåliga omdöme istället skadat
möjligheterna att förändra dessa strukturer för lång tid framöver. För den goda
viljan får inte gå så långt att den inte låter människor vara kantiga och ha
stor integritet.
Gerner ville inte rabbla politiska korrektheter när lärarförslagsnämnden frågade
honom. Förhoppningsvis skriver han ändå under på att studenter och doktorander
behöver stöd och hjälp i sina studier.
Förhoppningsvis ser han problemen med att universitetet har expanderat så mycket
under nittiotalet, att det finns många fler som behöver hjälp att komma ut med
både examen och kunskapskritiska insikter i behåll.
