Eva Sjödin:
Det inre av Kina.
Norstedts.
En dag bara finns hon. /…/ Och Mor ser på henne. Som om hon hämtats långt
bortifrån. Huggits ut ur de höga ödsliga tallstammarna uppe på heden.
I Eva Sjödins tredje diktsamling, Det inre av Kina, är det storasystern som för
ordet. Storasystern och modern har från början en nära relation. Men det är
"innan lillasyster, innan sömnen" – det "hon" som en dag bara finns i de
citerade raderna ovan. Lillasyster Edit är inte som andra nyfödda flickor, och
hennes uppenbarelse lämnar ingen oberörd.
Edit fjärmar den äldre systern från modern. Modern förmår inte att ta till sig
Edit, hon träder tillbaka och blir passiv. Ansvaret för Edit hamnar i stället
hos storasystern, medan modern förskansar sig med en manlig bekantskap bakom
hemmets lykta dörrar; en bekantskap som man anar försöker ta sig friheter med
storasystern.
Storasystern och Edit får rå sig själva. De beger sig till biblioteket och
storasystern hittar en bok om två barnhemspojkar i det inre av Kina, som hon
tycker handlar om sig själv och Edit: "De hette Tehseng och Laiseng, vilket
betyder Undfå Liv och Komma Till Liv". Systrarna leker de att de är föräldralösa
barnhemsbarn och de söker trygghet och värme på andra platser än i hemmet. I en
dikt skildras ett suggestivt möte i skogsbrynet mellan storasystern och ett
rådjur: "djup varm blick rakt in i mig, jag har bett / henne hit – / – se mig,
har jag bett. Att jag finns. / Och djupt håller hon mig. / Andas mig". På ett
annat ställe uttrycks denna längtan utan omsvep rakt in i moderns ansikte: "-Ge
mig kärlek för fan. Kärlek".
Ja, det är en diktsamling Eva Sjödin har skrivit, men en diktsamling med ett
avgörande inslag av berättande i sig. Följdriktigt har också dess omslag prytts
med tillägget "En berättelse". Lyrik är ju av naturen inte en litteratur av det
berättande slaget, men jag tror inte att historien – på det sätt som författaren
gestaltar den – hade blivit lika stark om den förpassats till den renodlade
prosans domäner. I och med att diktformen tillåts föra berättelsens talan, kan
författaren utan problem skriva med en förtätning som inte lika lätt låter sig
göras i prosan. Och det är i denna förtätning som berättelsens tragiska grundton
märks om allra mest.
