Say hello to peace and tranquility – amerikansk och europeisk videokonst.
Nikolaj Udstillingsbygning. Till och med 2 juni.
Nikolajkirke är tveklöst Köpenhamns främsta centrum för samtidskonst. I strikt
mening saknas det ett museum för modern konst i staden och därför är det
tacknämligt att det finns ett forum för mer exprimentell konst.
Say hello to peace and tranquility är namnet på den nya utställning där ett
antal internationellt erkända videokonstnärer tar avstamp i frågor som språk,
arkitektur och dess baklomliggande strukturer och utgångspunkter.
Utställningen kunde lika gärna ha hetat Say hello to middleclass crisis. Ett av
utställningens mest framträdande teman är nämligen hur språket och
kommunikationen snarast skapar missförstånd, mentala blockeringar och en allmän
känsla av undertryckt och förnekat groll. I Franciska Lambrechts installation
för familjemedlemmarna en dialog med varandra från olika videoprojektioner. Det
blir en dialog som snarare består av parallellmonologer eftersom de snarast
talar förbi varandra. Mamman i familjen berättar om sin dag – hur hon styr och
ställer i huset, ger trädgårdsmästare och kökspersonal instruktioner. Hennes
minspel och sammanbitna framtoning kan få en att tänka på Ibsens dramakaraktär
Nora vars frustration grundar sig i en sysslolös lull-lull tillvaro. Barnen i
familjen tonar även de fram som spleenfyllda dropouts från den högborgeliga
förljugenheten. Dialogen mellan karaktärerna i detta drama punkteras av bilder
från ett gulsolkigt och bara lite för välordnat, kvalmigt hem.
En styrka i denna utställning är att konstnärerna vågar vara fula. Verken har
inte försetts med den estetiserande svala yta som är mycket av samtidskonstens
förbannelse.
Med samma solkiga estetik jobbar Gary Hill. I hans verk framstår dialogen mellan
far och dotter spänd. Språket är knappt förståeligt, det har talats in baklänges
och spelas sedan upp så att orden blir begripliga. Beröringspunkerna i tematiken
mellan Lambrechts och Hill kan sägas vara hur det allid finns mest information i
det outsagda. I Hills installation plockar, fixar och donar karaktärerna i
dramat med religiösa symboler och new-age liknande kitsch. Det lägger sig som en
mystisk yta över det språkligt begreppsliga. Jag upptäcker mig själv med att
tänka snarast i litterär terminologi när jag skriver detta. Det är kanske inte
så konstigt när det finns så klart narrativa drag i verken. Den experimentella
och intressanta filmen hittas nuförtiden oftast i konstvärldens arenor.
