Slipad och allmänmänsklig kritik av löjlig regim

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Thomas Brussig:

På den kortare sidan av Sonnenallé.Natur och Kultur.

Översättning Per Landin.

Thomas Brussig har etablerat sig som en av de främsta skildrarna av det forna

DDR och dess absurditeter. Uppväxt i det gamla Östberlin har han säkerligen haft

goda möjligheter att studera systemet inifrån som den diversearbetare han en

gång var.

Den nya romanen kan betraktas som en tämligen konventionell ungdomsroman i

vilken karaktärerna är de gängse. I den finns Glasögonormen som med sitt

lillgamla och lärda sätt klarar sig ur kniviga situationer. Vidare finns den

sexuellt utmanande tjejen i parallellklassen som givetvis är onåbar. Information

om hennes alla pojkvänner går att köpa i hårdvalutan leksaksbilar-från-väst,

gärna olekta italienska sådana.

Karaktärerna är just karaktärer, stereotyper som har en handfull fasta

egenskaper. Men just här är det endimensionella antagligen en mycket medveten

strategi. Författaren verkar vilja säga att ungdomsfunderingar och stora teman

som kärlek och frihet inte skiljer sig från någon annanstans. Diktatur eller ej.

Dock dryftas det mellan romanens huvudfigurer sådant som bara kan födas av

censur och åsiktförtryck. Finns det till exempel någon vetenskap på

universitetsnivå som är opolitisk, och kan detta då vara efter ett andningshål i

en värld där till och med schackklubben måste göra om sin fana, eftersom

bönderna framställs som mindre värda än kungen? Förutom förstockade lärare och

en och annan löjeväckande kvarterspolis är staten helt frånvarande, i alla fall

ytligt sett. I stället gnager en misstänksamhet och en stundtals dråplig

överkänslighet för kläder och gester i romankaraktärernas sinne. Att vara

uppklädd och strikt tolkas givetvis som att vederbörande är Stasiagent.

Genom att vi som läsare har facit i hand – alla känner till DDR:s historia –

skapas en särkild förutsättning för det språkliga. Boken är skriven i en rak

tämligen konstlös stil. Det är ett språk som förnekar all bombastisk retorik och

tomma floskler. Genom att vara så vardaglig och allmänmänsklig bilr den till en

kritik av det mest slipade slag; det är en historia som helt enkelt skiter i

regimen och framställer den som oändligt löjlig