LEDAREN
– Jag tänkte hålla er på is ett litet tag till, säger partiledare Magnus Holst
inför avslöjandet att studentpartiet inte ställer upp i kommunalvalet.
Och att "hålla oss på is" känns mer sanningsenligt än att hålla oss på halster.
För iskallt är tyvärr vad det allmänna intresset för Studentpartiets politik har
varit de senaste fyra åren – liksom för all annan studentpolitik.
Det riktiga snicksnacket på antihändelsen
Studentpartiet-har-presskonterens-om-att-inte-ställa-upp tar dock vid när de
börjar prata om vad de har uppnått.
Enligt Magnus Holst och Katja Wibell har intresset för studentfrågor "nått en ny
fas" sedan de trädde in i kommunfullmäktige.
Alla andra partier tar nu tag i studentfrågorna. Och då är ju ett studentparti
överflödigt, eller hur?
De andra partierna håller dock inte med. Senast i våras sa de till Lundagård att
de knappast har märkt av studentpartiet överhuvudtaget.
I denna "nya fas" där nästan alla studentpartiets krav är på väg att uppfyllas
känns till exempel studentpartiets hjärtefråga om bostadsgaranti för Lunds
studenter väldigt avlägsen.
Visst, studentbostäder är en valfråga. Faktiskt den enda utbildningspolitiska
fråga som närmar sig en annan status än iskall i valrörelsen. Men det är
knappast någon bostadsgaranti som utlovas. Istället kivas partierna om det bästa
potentiella sättet att bygga studentbostäder överhuvudtaget.
Fast byggandet är det sämre med.
Moderaterna skyller på Östros och på skatterna och regleringarna, regeringen
skyller på kommunen och folkpartiet pratar visioner och kunskap. Medan vänstern,
kristdemokraterna, centern och miljöpartiet skakar på huvudet och säger: visst
är det hemskt?
Studenterna, ja de förblir bostadslösa.
Jag menar inte att studentpartiet skulle ha svept fullmäktige rent från sega
strukturer och prat. Fixat flerfiliga cykelbanor och 35 000 bostäder till ett
maxpris på 2 000 kronor per student. Jag kan också förstå att fyra år är en lång
tid, att de känner sig trötta och motarbetade.
Men jag skulle ha respekterat deras sorti mera om de hade rutit, pekat ett – ja,
minst ett verbalt lillfinger åt fullmäktige där lejonparten av deras frågor
blivit bordlagda. Eller om de skulle ha underkänt sin egen partiidé. Konstaterat
att med ett mandat så når man inte sakfrågenirvana.
Men nej, de gör sorti genom att fjäska för de "studentvänliga" partierna och ger
dem därmed ett alibi att fortsätta strunta i studenterna.
Utbildningsdepartementets pressekreterare David Samuelsson hävdar smått
nonchalant i det här numret av Lundagård att tystnaden kring högskolefrågor i
valrörelsen beror på att vi är så nöjda med sossarnas sätt att sköta
utbildningspolitiken.
Snarare är det väl så att studenterna inte opponerar sig eftersom de är fullt
sysselsatta med att hålla sig över ytan då hyrorna klättrar upp mot hälften av
det totala studielånet. De är upptagna med rädslan för bostadsbidragets kommande
återbetalningsfälla. Med strikta och snåla lån och diffusa,
undervisningsbefriade "PBL"-utbildningar.
De studenterna har knappast tid att kräva något annat än en bostad.
