Under sommaren har två stora internationella utställningar lockat
konstentusiaster till Tysklands mitt, närmare bestämt Kassel och Frankfurt am
Main. Documenta 11 och Manifesta 4 råkar sammanfalla i tid, vilket troligen är
mindre fördelaktigt för Manifesta. Utställningarna är dock helt oberoende av
varandra och skiljer sig åt på flera plan.
Documenta, som är rigoröst planerad, räknas som en av världens mest
prestigefyllda internationella konstutställningar. Den äger rum vart femte år i
Kassel, en stad inte mycket större än Malmö. Under nazitiden var Kassel, liksom
det övriga Tyskland, i stort sett helt kulturellt isolerat från den övriga
världen. 1955 bestämde sig därför konstnären och professorn Arnold Bode för att
göra en utställning som skulle visa den tyska publiken vilken konst de gått
miste om. Det blev uppkomsten till den första Documenta.
Utställningens förste icke-europeiske chefscurator Okwui Enwezor, (född i
Nigeria men bosatt i New York) har tillsammans med en internationell grupp om
sex curatorer ställt samman den ambitiösa Documenta 11. Valet av tema är inte
särskilt originellt – globalisering och postkolonialism – och transnationalismen
till trots är det svårt att förneka att konsten fortfarande domineras av USA och
Europa. Liksom den konstnärlige ledaren är många av konstnärerna födda i en
annan världsdel, men till största delen verksamma eller etablerade i väst.
Den rörliga bilden dominerar de tre stora utställningshallarna, ett i sig ganska
tidskrävande uttryck (till exempel tyskan Ulrike Ottingers film som varar i sex
timmar) och består i många fall av rent dokumentära filmer. En stor del av
verken är nya och verkligen enastående, men mångfalden av foton, diabilder,
arkiv av världshändelser, arkitektur och sociala framtidsprojekt gör att
helheten blir överbelastad. För att vara grundlig krävs nog åtminstone en veckas
besök – en omöjlighet för de flesta.
Afrikanen George Adéagbo skulle kunna ses som ett förkroppsligande av denna
mångfald. Hans installation består av ett rum fyllt av bilder, böcker, samlade
objekt och urklipp av artiklar. Installationen står i stark kontrast till de
strama, påkostade, intilliggande videorummen.
Väletablerade konstnärer som Shirin Neshat, Mona Hatoum, Luc Tuymans, Pierre
Huyghe, William Kentridge och Alberto Jarr för att nämna några få, saknas
förstås inte här. Men det finns även utrymme för yngre generationer av
konstnärer och konstnärsgrupper som på sitt eget sätt närmar sig de teman som
karakteriserar utställningens helhet. Steve Mcqueens suggestiva film om
sydafrikanska kolarbetares vardag drar med sig betraktaren ner i mörka djup.
Kornigheten, kontrasten mellan mörker och ljus och det höga larmljudet blir
nästan kvävande i den lilla biosalongen.
En annan konstnär som i sina verk tydligt lyfter fram den postkoloniala
identiteten på ett humoristiskt sätt är Yinka Shonibare. Hans installation med
huvudlösa dockor i naturlig storlek iklädda färgsprakande afrikanska textilier
ger oss en iscensättning av 1700-talet, med ett slags sexuella initiationsriter.
Kontrasten mellan det exotiska och det aristokratiska får en absurd framtoning.
Till skillnad från Documenta är Manifesta en relativt ung och ambulerande
europeisk biennal. Det är en mer alternativ utställning utan fasta ramar, en
pågående process som man kan ta del endast om man befinner sig på plats under
längre tid eftersom många verk är utplacerade i staden och inte alltid är så
lätta att lokalisera.
Ofta berörs de urbana strukturer vi lever i, som till exempel i den unge
malmökonstnären Jonas Dahlbergs videoverk Oneway Street. Kameran sveper genom en
anonym gata. Inga hus skiljer ut sig från den uniforma spöklika miljön i kylig,
blå ton. Kanske är det en spegling av en artificiell miljö.
Hans Schabus verk är, som många andra, ett pågående projekt. Han driver med
strömmen i sin hopfällbara optimistjolle i Wiens avloppskanaler på en resa som
varken tycks ha början eller slut.
Att så många av verken i dessa båda utställningar rör sig mellan
konstdisciplinerna visar på ett vidgat konstbegrepp, där konsten i viss mån
kastar om, problematiserar och ifrågasätter vår verklighet. Definitionen på vad
konst är och vad konstnärer gör blir allt mer snårig och svårfångad.
