När planet landar på Vanda flygplats hamnar den resande i ett tillstånd som
kanske mest träffande kan kallas finlandisering.
Detta tillstånd infinner sig så
fort en andra generationens sverigefinne sätter sin fot på finländsk mark.
Finlandiseringsprocessen har tre steg:
1. Orientalismens diskreta charm. Den resande låter sig gripas av förbjudna
känslor av nationalromantik när de vitblå fanorna vajar över glittrande vatten.
Den resande minns barndomens Mumintroll och mormors röda stuga. Den resande
frossar i läckerheter som förnekats henne i diasporan: rågbröd, siklöja,
Sisu-pastiller (Sisu är Finlands svar på Läkerol), röd Jaffa, Fazerpraliner av
alla de slag, mineralvatten med lingonsmak, garanterat inhemska jordgubbar. Allt
gott i Finland är garanterat inhemskt. Den resande gottar sig åt höga
kindknotor, breda munnar, borstigt halmblont hår och andra rastecken som hon
inbillar sig urskilja i ansikten hon möter.
Detta inledande, rusiga steg avlöses snart av steg 2: Kulturkollisionen. Det
visar sig att skillnaderna till det fjärran hemlandet inte bara var pittoreska
krusningar på ytan. Man måste vinka åt bussen för att den skall stanna. Man
måste själv väga grönsakerna i affären. Argumentet "men vi gör så i Sverige!"
tycks inte hjälpa alls. Bilisterna är livsfarliga och fotgängarna flyttar inte
på sig. Metron går bara åt två håll. Säger man "ursäkta" får man en armbåge i
ansiktet. Medelålders män av varierande nykterhetsgrad ger till och med en
svartmuskig liten invandrarkvinna som undertecknad ett smakprov på hur det är
att vara blond svensk fotomodell som turistar i Calabrien. "Du, ta inte illa upp
men du är vacker." "Lova att du aldrig tar på dig långbyxor! Du har så vackra
ben!" Och det bästa hittills: "Du kan inte vara finne! Du är ju så vacker!"
Har man överlevt steg 2 sker det en långsam övergång till steg 3: Mjältsjukan.
När man har upptäckt att skillnaden mellan inbördeskrig, brödrakrig och
frihetskrig betyder liv eller död, när man fått lyssna till välmenande
utläggningar om Sveriges misslyckade "utlänningspolitik" och förtrycket av den
"etniska minoriteten" sverigefinnarna, när man dag ut och dag in har läst
artiklar om eländet, våldet och naturkatastroferna i Sverige utan att finna ett
ord av reflektion om att finländare kanske också borde se sig i spegeln – då
inträffar det tillstånd som Kalevala kallar "tugga på det svarta strået". Det
finns inga vaccin mot detta kroniska vemod. Antingen överlever man med ren sisu
(enklast översatt som "jävelskap"), eller så flyr man fältet. Som Lemminkäinen
som föll ner i Dödsrikets älv och fiskades upp bit för bit av sin envetna moder,
så faller man sönder av uppgivenhet och blir ihopklistrad av himmelsk honung.
Jag talar om bastu, det enda verksamma botemedlet mot mjältsjuka vid sidan av
sprit och tjära. Ty i bastun smälter allt oväsentligt bort och ångar ut ur varje
liten por. Efter några omgångar bad (och saunakalja, bastuöl) är man så angenämt
loj att Riksförbundet för Finskhetens Bevarande kan ta sig i Mumindalen.
P. S. Jag älskar Finland. På något sätt är det landet lättare att älska i
Sverige.
