Gerner, Kristian
Plötsligt är även ”professorsstriden” dåtid och sålunda något som hör hemma på
historiska institutionen. Q vill dikta Gerner välkommen till den fakultet som
trätit sig trött om den akademiska friheten:
Dekanus Inger Lövkrona såg Kristian Gerner an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Nu skulle Gerner läras pli och genusperspektiv,
det var en lust att se därpå, det gick på pin och kiv.
Han var visst outtröttelig, om nå’nsin någon ann’,
argumenterade så marken skalv, och skrev så svetten rann;
men roptes det ”studentperspektiv”, då träffade han bom,
sa’ ”jämställdhet” och ”etnisk mångfald” ständigt rakt tvärt om.
Så blev Lövkronas exercis beryktad vitt omkring.
”Subjektiva bedömningsgrunder” kallades dessa ting;
De sakkunniga sa ”Protest!”, — och så bröt kriget ut.
Ankarloo kasta’ in sin krans och bad hum. fak. veta hut.
Att störta denna jätte ner var mer än man förmått,
Med professorskår och SvD som skydd mot andras skott;
Tillintetgjort fann nämnden sitt anfall inom kort,
Och rektor Boel Flodgren själv avgjorde Gerners lott.
”Dekanus visste vad hon sa, det måste erkänt bli”,
så talte lärarförslagsnämnden, ”hon kände det som vi;
hon lät hans CV bli i fred, ty det var långt och grant,
men det kan ingen tvista om, hans sätt var arrogant.”
Och dessa ord, de spriddes se’n i landet vitt och brett,
men ingen tyckte någonstans, att Inger talat rätt.
”Visst, empatin var”, mente man, ”hos Gerner knapp till mått;
ett garvat hjärta hade han, men snillet, det var gott.”
