I dagarna ska Toddyspexarna, för första gången någonsin, diskutera
rättfärdigheten i att det bara är män på spexscenen. Här tycker medicinstudenten
Kajsa Palmkvist till om sakernas tillstånd.
För trots att det sägs att spex är
som "de alltid har varit" konstaterar hon att spexen ser helt annorlunda ut i
dag jämfört med för hundra år sedan. Det enda som förblir konstant är att
killarna är ensamma om att stå på scen och bestämma vad som varit och blir
tradition.
"I spex ska det bara vara killar på scen. Det är en konstform, och i Toddy har
det alltid varit så. Sen, ärligt talat är det roligare med killar som spelar
kvinnoroller." Det pratas inte jämlikhet i spexen. Officiellt i alla fall. Men
det är svaret som ges den som envisas.
I studentvärlden finns en benägenhet att se traditionen som något statiskt. "Så
har det alltid varit". Och det var bättre förr. Ju förr desto bättre. Men stora
och små händelser har i själva verket ändrat spexen och deras förutsättningar,
som världskrig, renoveringen av Stora Salen och vart man styrt hågen.
Förr hade spexen ingen stor organisation och publiken man vände sig till var
mindre och mer intern. Formen har ändrats, den traditionella musiken har fått
tillskott av musikal, barbershop och pop och scenografin har gått från målade
fonder till 3D.
Också manus i de heligare spexen har ändrats. I Uardaspexet (1908) ingick
rollfiguren Manasse som var en sniken jude. 1998 blev han istället en skånsk
krämare. Det gamla antisemitiska inslaget var inte hållbart längre då det stod i
odiskutabel strid med samhällets värderingar.
Att däremot ha en form som uttrycker ojämlikhet mellan könen anses acceptabelt.
För att det var så förr. Men det var det inte alltid. I urspexet Gerda stod en
kvinna på scen 1907, Elsa Collin. Och hon har fått senare sällskap. Mest i
spexens baletter eller i revyer och pjäx. Men även i roller som i Al Capone 1968
och i karnevalsspexen (som numera anses enkönade).
När Stina Bergman Klasson var förman för Toddy 1994 ville hon att tjejerna
skulle få vara på scen, men det ledde inte ens till en öppen diskussion. En gång
smög hon in i en apdräkt på scen, vilket tydligen var mycket upprörande; det
skulle ha varit en kille från dekoren i den. Än mer bisarrt blev det i spexet
Rasputin 1999 då man hade med tjejer i en masscen eftersom killarna inte räckte
till. Det ansågs ok, eller som manusgruppen uttryckte det: "De ska inte säga
eller göra något utan bara dansa. Och man kommer inte att kunna se om det är
killar eller tjejer".
Toddyspexet är en ren medicinartilldragelse. Eller "så har det alltid varit",
tills för ett par år sedan när man inte kunde hitta tillräckligt många spexare
på läkarlinjen längre. Istället började man rekrytera från andra fakulteter. Att
vara medicinare var mindre viktigt än att vara man för att stå på Toddys scen.
Annars hade man kunnat hämta ur den andra dryga halvan av begåvningsreserven.
Visst verkar det underligt att med en konstform som tål att man ändrar alla de
ingående elementen utom ett – könet på aktörerna?
Det sägs alltid att det är roligare med killar som spelar kvinnoroller än
tvärtom. Och än kvinnor som spelar kvinnor. Ifall män som spelar män är roligare
talas det mindre om i de här kretsarna. Så om någon nu tyckte att något i ett
Boel- eller Jesperspex eller under karnevalen var roligare så var det inte det,
eller så hade det inget med spex att göra.
Spelar då spexen någon roll? I sitt tal till Lundaspexet på deras
100-årsjubileum 1986 sa Håkan Westling (dåvarande rektor) "Lundaspexen och
Lundaspexarna utgör en omistlig del av den lundensiska lärdomshorisonten. Med
sin förlängning in i karnevalerna utgör spexandet en förutsättning för att
studenter och lärare skall orka med den tunga vardagsbördan. Även i framtiden
kommer detta specifika bidrag till den lundensiska akademiska kulturen att vara
ett värdefullt konkurrensmedel för Lund".
Toddy utgör ett centralt socialt sammanhang för många medicinstudenter. Förutom
att man har kul i spexet så får man kompisar från andra terminer. Det blir
roligare och lättare att gå på läkarlinjen, på den kliniska undervisningen och
på jobbintervjuer. Naturligtvis kommer allt detta en till del även om man inte
står på scenen. Men det är inte riktigt så enkelt som att det enda som skiljer
scenen från övriga utskott är den ensidiga könsfördelningen. Det finns också en
maktförskjutning till scenens fördel inom spexet. Scenkillarna både står på
scenen, håller kavalkad och skriver samt regisserar spexen (för om ni inte
visste det så är man bara kapabel till det om man står på scen, något som kanske
kan tyckas lite förvånande med tanke på att motsvarande inte gäller för den
professionella scen- och filmkonsten). Därigenom blir det de som omskapar den
tradition som de kommer att bli en del av på ett sätt som inte är öppet för
tjejer.
Sedan 1994 finns Boelspexet med bara tjejer på scen, vilket kan anses vara ett
försvar för Lundspexet, men inte för Toddy som är ett kårspex. Men det förändrar
inte värderingarna inom de ursprungliga spexen. Snarare friar det från
reflektion. Inte heller verkar Boels uppkomst ha ändrat balansen inom
spexkotteriet, vilket belyses i tillsättningen av förmansposterna i karnevalens
Stora Nöjen. Och inte heller 2002 blev det en kvinnlig karnevalsgeneral. Men det
förstås, många av generalerna har spelat kvinnor, så även Mats Nilsson. Och det
är ju roligare.
Spex är en speciell och rolig formtradition och i den bor en del av det
lundensiskt studentikosa arvet. Men vilar den inte på fler saker än kön? Är det
inte roligare med en form som uttrycker värderingar man kan stå för? Och
roligare om den andra hälften av studenterna också får vara med och skapa
morgondagens förr? Vem vet, det kanske till och med blir bättre än förr.
Kajsa Palmkvist
Spexhagga och före detta
dekor- och sminkchef i Toddy
