Tystnadens kusliga språk

Vigdis Grímsdóttir:

tystnaden.

Alfabeta-Anamma.Övers. Inge Knutsson.

Vigdís Grímsdóttirs senaste bok tystnaden kränger sig fram som ett enda långt

musikstycke. Till tonerna av Tjajkovskijs brusande symfonier förs vi till

70-talets Island, till Linda och hennes stumma farmor.

Redan i babyliften förs Linda in i sin säregna farmors hem av mystiska örter,

målarpenslar och långa fladdrande draperier. Ett krypin där farmodern trampar

runt i galaklänningar och frasande sidenschalar, gör varm choklad och berättar

de mest fantastiska historier; allt ackompanjerat av Tjajkovskij, den stora

mästarens, dånande toner.

Ganska snart inser man dock att allt inte är som sig bör. Som en molande känsla

i magtrakten infinner sig vetskapen om att farmoderns flickparadisvärld är mer

än fjärran.

För ingen mer än Linda vet att farmoderns stumhet i själva verket är självvald

och att Linda är den enda som hon talar med. Eller att farmodern har daglig

kontakt med sin väninna (sitt alter ego) Anastasia, Tjajkovskijs farmor som dog

för över hundra år sedan.

Omvärlden vet inte heller om att farmodern kräver att Linda skall bli lika stor

som mästaren och att en femårig flicka kan gå hur lång som helst för att få sin

farmors kärlek bekräftad.

Osentimentalt och grymt börjar ett barns kamp för överlevnad ta form.

Det handlar om fingrar som vägrar lyda pianot, om psykologisk bestraffning och

om vikten att skapa sig en pseudoverklighet för att överleva. Ur farmoderns

tystnad tränger en övermäktig röst fram. Den smygande känslan av schizofreni

accelererar, vilket får sidorna att stundtals vara lika vassa som avslöjande

läkarjournaler.

tystnaden är på många sätt en dubbelbottnad berättelse. Boken är dels en rå

studie i mänsklig manipulation, dels en historia om människor som med högt huvud

vågar gå sin egen väg.

Genom att karaktärerna görs synliga i sken av sin sexualitet blir denna både

närande och tärande kraft en av romanens största drivkrafter där till synes

oskyldiga ömhetsbevis ofta öppnar dörrar till djupa hemligheter.

Trots att boken spänner över en tjugoårsperiod låter Grímsdóttir det inte hända

så mycket på det yttre planet och det är just i detta stillastående som bokens

styrka ligger. Exemplariskt åskådliggörs ett inåtvänt fastlåst psykiskt

tillstånd, framförallt hos farmodern. Men senare, och desto mer intressant, även

hos Linda. Den psykopatiska gamla kvinnan tycks ha trängt ihop sig inom det

lilla barnet och som en ärftlig smitta flyttas vrede och rädsla över från en

generation till en annan.

Härmed pekar Grímsdóttir med ett böljande språk på uppväxt och miljö som

avgörande faktorer för vilka vi är och blir.

Romanen kan även ses som en tyst hyllning till den skapande individen, som i ett

allt mer indoktrinerat samhälle får svårt att behålla sin individuella frihet.

Linda är dotter till en känslig författare och en excentrisk radiopratare.

Farfadern är en tystlåten träskulptör och när Linda träffar sin första stora

kärlek känns det inte som en slump att denne är en hårt arbetande fotograf.

Förutom den föränderliga musikaliska rytmen fungerar Lindas vacklande

psykologiska hälsa som en fond för textens disposition. Insikt och inskränkthet

speglar monolog respektive dialog och förmedlar budskapet att en viss balansgång

är nödvändig för människans överlevnad.

Det är mot ett landskapav eld och is som detta nattsvarta familjedrama tar sin

början och även där som dramats förmodade upplösning senare lyser med sin

frånvaro, då det mörka gapet endast tycks djupna sida för sida.

För vad som egentligen händer får vi aldrig reda på. Emellertid är

obehagskänslan efter sista sidan så stark att man inte längre vill veta.

Grímsdóttir kan konsten att låta tystnaden tala och lämnar därmed sin historias

vulkanö som ett blödande sår.