Gunnard Lindstedt:
Glömskans tid.
Bokförlaget DN.
I Malmö har Laila Rosenqvist förvandlat Videdals dagis till aktiebolag. Hon är
dagisdirektör och räknar med att tjäna ihop till den första miljonen inom tre
år. På stadshotellet i Piteå verkar tiden ha stått still. En femtioårig chef
försöker bjuda upp en sjuttonåring på rummet medan bandet spelar
Snabbköpskassörskan.
Det är två av nio dokumentära reportage skrivna 1986-2001 där Gunnar Lindstedt
vill föra ner de globala frågorna på ett personligt plan.
Glömskans tid rör sig genom ett brokigt svenskt folkhem. Lindstedt försöker
undersöka hur storkapitalet och den internationella politiken påverkar den lilla
människans liv. Han gör det genom att röra sig genom ett brett spektrum,
alltifrån aidssjuka konstsamlare till Werner och Lottas bröllop i Bergslagen.
Han tar oss till Östra Sjukhusets intensivvårdsavdelning där man räddar liv, dag
ut och dag in. Men sjuksköterskan Anna-Karin värderas trots detta inte lika högt
som en börsmäklare och Lindstedt undrar hur det kan komma sig att vi värderar
pengar högre än livet.
Mest angelägen känns berättelsen om Abdirisak Aden, kamelskötaren från Somalia
som flydde till Sverige på grund av inbördeskriget.
Tillsammans med två andra svenska medborgare fick han sina ekonomiska tillgångar
frysta i november 2001. Hans namn fanns med på den terroristlista som USA
lämnade över till FN:s sanktionskommitté. Och det enda hans advokater egentligen
fick veta var att USA inte ansåg sig behöva presentera några bevis för att peka
ut honom och två andra svenskar. De kunde föras upp på listan i "förebyggande
syfte" för att förhindra framtida terrordåd. Med FN:s och EU:s samtycke slog
världspolitiken ner i Rinkeby som en blixt och förändrade tre svenska liv.
Gunnar Lindstedt protesterar mot den nya journalistiken som han menar har blivit
en budbärare åt överheten. Med Glömskans tid vill han väcka det berättande
reportaget till liv, återvända till den tid då journalistiken gick ut på att
vara ifrågasättande.
Men Lindstedt når inte sitt mål varje gång. Reportaget om Fredrik Roos handlar
till exempel mer om att visa på mannen bakom masken än att väcka kritiska
tankar.
Faktum kvarstår ändå: Gunnar Lindstedt ägnar sig åt ett personligt berättande
som annars alltmer har fått ge vika för okritisk sensationsjournalistik.
Han uppmärksammar fenomen som inte anses ha något nyhetsvärde och lyfter upp små
historier som aldrig hade skapat feta rubriker. Mellan kamelskötare och
ambassadörer målar han upp en bild av Sverige, stagnerat och förändrat på samma
gång.
