Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren: Diagnos: duktig – handbok för
överambitiösa flickor och alla andra som borde bry sig. Bokförlaget DN.
Det finns en sak som de flesta duktiga flickor har gemensamt. Förutom att de
nästan undantagslöst har suttit med i elevrådet.
Alla tror de att avslöjandet är nära. Att någon en dag ska komma och knacka dem
på axeln och säga: Vad gör du här? Lilla gumman, nu räcker det med det här
tramsandet.
Därför måste man (man som i flickan) alltid vara lite duktigare, jobba lite
hårdare mot en diffus måluppfyllelse.
Problemet är bara att livet blir en radda "jobbigt just nu". Eller en radda med
för många, för tunga och för duktiga åtaganden. För mycket oproportionerligt
stor ångest och trötthet. Samt för långa sjukskrivningar; "utbränd" eller
"deprimerad".
Den diagnosen ställer Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren i boken Diagnos:
duktig handbok för överambitiösa flickor och alla andra som borde bry sig.
Författarna har jobbat som näringslivsreportrar på Svenska dagbladet och mött
alltför många överduktiga tjejer som varit på väg att bli ännu en pinne i den
ökade sjukskrivningsstatistiken för yngre, kvinnliga tjänstemän.
Dessa möten blev till en bok som bland annat konstaterar, med grund i en
utredning av Arbetslivsinstitutet, att två av tre kvinnor är oroliga över att
deras kompetens inte räcker till. Men bara en tredjedel av männen.
Varför ställer flickorna då så höga krav på sig själva att de går sönder
inifrån?
Enligt psykoanalytikern Irene Matthis beror det på att den unga, duktiga flickan
med pappan – eller en annan man – som ideal inte kan få ihop sin yrkesbana med
familjebildning.
De får inte ihop helheten i ett genomflexibelt samhälle där karriärkvinnan ska
vara mamma, fru och yrkesarbetande. Men mannen förblir man.
Etnologerna Birgitta Conradson och Angela Rundquist ser den cementerade och
idealiserade stereotypen av karriärkvinnan som en del av problemet. Det finns
inget bullbak, och inget karriärssteg som denna bläckfiskliknande, kvinnliga
ledare inte klarar av med sin fascinerande simultankapacitet.
I verkligheten skapar denna idealisering dock mest en sorts additionsstress. Det
vill säga att kvinnor tenderar att jämföra sig med de samlade prestationerna hos
alla de möter. Det leder till en oändlig stress och till en oändlig lista på
allt som ska hinnas med.
Det moderna arbetslivets osäkra arbetsförhållanden är också en bov i
sammanhanget. De kreativa projektanställningarna kräver maxprestationer hela
tiden.
Idéhistorikern Karin Johannesson har oroat sig över att man bara ser unga
kvinnors ökade långtidssjukskrivning som ett medicinskt problem utan att se de
politiska, strukturella och existentiella orsakerna.
Och visst: i ett samhälle där Alf Svensson ler som en riktig amerikansk
frikyrkopastor när han säger att de ökade sjukskrivningarna beror på lättja,
känns en konstruktiv dialog om sjukskrivningarna lite väl långt borta.
Även om Tinni Ernsjöö Rappes och Jennie Sjögrens bok inte är en fackla som
tänder en allomfattande rörelse för att förändra strukturerna så gör den en
liten, vardagsanknuten ansats.
Visst blir det lite väl mycket yoga, massage,
hjälp-dig-själv-att-sätta-gränser-och-gilla-dig-själv samt
vi-gillar-Gandhi-och-kaospiloternas-käcka-lista-på-hur-man-överraskar-sig-själv-snack.
"Hjärnskrynklar-ABC" med snirklig handstil och en lista på "musik att bli peppad
av" (det är väl inte så satans svårt att märka själv vilken musik man blir
peppad av?!).
Men samtidigt kan man inte annat än att tycka att boken är lite klok på det
mammigt förmanande sättet:
Du glömmer väl inte bort att se helheten; att se att livet ska vara kul?
