"Man får en impuls att kopiera teckningarna och skicka dem till väninnorna."
står det på baksidan av Anna-Karin Eldes tredje bok Rik, frisk och lycklig
(Wahlström & Widstrand).
Det är en skribent i tidningen Elle som uttalat sig.
Och när ögonen fastnat på den illrosa bokens highlight a la Elle klibbar sig
Bridget Jones-känslan fast som vore det en Libressereklam på Kanal tre mitt i
Sex and the city.
Silikonfeminism kan man aldrig få för lite av, tänker jag först men konstaterar
sedan att Anna-Karin Elde ändå är värd lite uppmärksamhet för sin tredje bok med
tecknade, bittra kvinnor mellan trettio och fyrtio.
Men den upplyftande känsla som infann sig med debuten Om ingen nyper mig i
rumpan snart så går jag hem infinner sig aldrig. Den bruksvändliga
lightfeminismen har fått en alldeles för stor och tjatig marknad sedan dess.
Relationerna mellan män och kvinnor polariseras lite väl mycket åt att vi skulle
vara från Mars eller från Venus – eller vilka skilda planeter det nu var.
Visst är det dråpligt med vardagsslöhet, benrakning, kaffedrickande, det
meningslösa raggandet och vådan av seriell monogami.
Men det enda som stannar kvar inom mig är känslan av att jag aldrig, jag
upprepar aldrig, varken ska börja prenumerera på Sköna hem eller följa Sex and
the city.
