LEDAREN
Jag träffade nyligen en medelålders man som blev tvungen att lägga sin
akademiska karriär på hyllan. Han fick helt enkelt inget gjort.
Problemet var inte att hans arbetsinsats var undermålig. Det handlade istället
om att allt fler av hans dygns timmar tillbringades i fikarummet. Inte för att
han tyckte om att fika, utan för att han inte vågade lämna fikarummet förrän
alla hade fikat klart. Efter att ha hört kommentarerna om alla andra ville han
nämligen inte behöva fundera över vad de sa om honom när han lämnade rummet.
Spontant kanske ni tycker att tillsättandet av en ny rektor vid Lunds
universitet inte har någonting gemensamt med den här historien.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer har den det. Föreställ er att
universitetet är ett fikarum där alla är så storslagna, stolta och varsamma om
det fria ordet. Men så rädda för förtal och öppen konkurrens. Medan planer,
grubbel och tisslande frodas för fulla muggar: Vem ska få forskningsanslaget
si, och vem tyckte så? Hörrö Kalle kan du fixa det där och övertala den?
Allra mest intensivt blir detta förrädiska lugn då viktiga beslut ska fattas.
Som rektorsvalet där varenda liten intrig och motsättning förenas i en
magnifik intressekonflikt: mjuka kontra hårda ämnen, olika visioner om hur
universitetet bör utformas och organisatoriska dilemman.
Men utanför det kollegiala fikarummet är det tyst och tomt.
Det startfält som rekryteringsgruppen skulle ge valförsamlingen att välja
mellan var en klassiker: utsocknes naturvetare med hårdföra styrelsemeriter
och doktorshatt från Lund mot en inbiten lundahumanist som gjort sig känd för
långdragna men förhållandevis rättvisa konsensusbeslut.
Den första kandidaten, naturvetaren Bertil Andersson, tyckte det "var för
komplicerat att försöka ’spela bortamatch’ i Lund", som han sa till Lundagård.
Han ville helt enkelt inte ha en öppen valkamp mot en kandidat som lundensarna
redan känner. Då föredrog han att stå som första och enda namn inför
Stockholms rektorsval, och försöka hålla minen på rektorsjobbet i Linköping.
Och så plötsligt var det bara etikprofessorn Göran Bexell kvar.
Ur Anderssons perspektiv hade det varit bättre om universitetsstyrelsen helt
sonika utsåg en vd, eller förlåt: jag menar rektor. Det tycker nog
universitetsstyrelsens ordförande Lennart Nilsson också, egentligen.
Men från studenthåll vill man få sin demokratiska rösträtt tillgodosedd. Även
om den enda resterande kandidaten var bra, så tycker de att urvalet är
knapert. Och det kan man ju inte klandra dem för.
För egentligen skulle inte valet stått mellan Göran och Bertil, utan mellan
fyra olika kandidater, varav hälften kvinnor.
Nåväl. Nu kan det konstateras att skräms Göran Bexell bort så har vi i
dagsläget ingen kandidat kvar till rektorsposten över huvud taget.
Redan vid årsskiftet ska det sitta en ny rektor – och även en ny prorektor – i
universitetshuset.
Sannolikheten för att det dyker upp en annan kandidat som skulle vara lika
inarbetad som Göran Bexell är inte så stor.
Vem vet. I universitetsvärlden sker mycket som bekant under ytan. Eller när du
gått från fikabordet.
