På plats: Juridiska föreningens paneldebatt med rubriken "Karriär och
familj – går det att förena?" 17 oktober, Palaestras hörsal. Ett arrangemang
av JF:s jämställdhetsgrupp.
Moderator: Josefin Brink, f.d. chefredaktör på Bang. I panelen: Claes
Borgström och Pia Engström-Lindgren från JämO, Ann-Charlotte Granberg från
Svenskt Näringsliv, Gunilla Granberg från HTF, advokat Lars Kongstad från
Mannheimer Swartling Advokatbyrå, studenten Eleonora Johansson, doktoranden
Andreas Inghammar.
Det är lite tråkigt att behöva konstatera att moderatorn är den mest
färgstarka i en debatt. Att hon dessutom får göra sitt bästa för att elda på
deltagarna, snarare än att hålla dem tillbaka, gör inte saken bättre.
Tyvärr var det precis så det var vid Juridiska Föreningens paneldebatt med
rubriken "Karriär och familj – går det att förena?".
Moderatorn Josefin Brink, före detta chefredaktör på tidningen Bang, sticker –
med sina röda kläder, sitt blonderade hår och sin popfeministiska framtoning –
av rätt rejält från panelen, som består av en studentrepresentant, en
doktorand, JämO Claes Borgström, en fackrepresentant och någon som driver en
advokatbyrå i Malmö.
Tillsammans gör de sitt bästa för att inte provocera, och den största
meningsskiljaktigheten panelen emellan verkar länge vara om situationen i
arbetslivet blivit sämre för kvinnor, eller möjligtvis lite bättre, beroende
på hur man tolkar statistiken. Dessutom diskuterar man om en obligatoriskt
lika delad föräldraledighet skulle ändra på attityden eller vara ett intrång i
den privata sfären.
Men till slut tvingas ändå schyssta snubben från advokatbyrån som hela tiden
hävdat att han är framsynt och familjevänlig att erkänna att snittarbetstiden
är mellan tio och tolv timmar om dagen, att föräldraledighet eller
deltidsarbete allvarligt försenar ett eventuellt delägarskap, och dessutom att
bara 11 procent av delägarna faktiskt är kvinnor.
Därmed har han, åtminstone i mina ögon, förvandlats till en ljugande
svammelgubbe, och i brist på andra representanter från arbetsgivarsidan får
han något orättvist klä skott för hela branschens missförhållanden.
Publiken består till kanske 80 procent av tjejer i tjugofemårsåldern, och
alltså av de närmast sörjande. Vi är drabbade av den ojämlika arbetsmarknad
och de konstiga föreställningar om föräldraskap som panelen ägnat en och en
halv timme åt att diskutera.
Kanske hade debatten blivit intressantare om representanten från Svenskt
Näringsliv inte varit sjuk, och det funnits en motpart.
Men jag är tveksam. Jag tror att de också då hade varit rörande eniga om att
det är för jävligt att ansvaret för barnen fortfarande till största delen
ligger på kvinnan, och att detta hindrar hennes karriär eftersom arbetsgivarna
ser barn som problem.
Vem skulle egentligen våga tycka något annat?
