Den moderna arkitekturen bar på drömmar om ett nytt samhälle och ett sätt att
leva. Vad som finns kvar är inte sällan blåsiga torg och alienerande komplex som
Sparta – hatade av många, älskade av få. En rusig modernism-junkie visar vägen
till betongen, brutalismen och de räta linjerna i Lund.
När Lund presenteras är det traditionella i fokus: magnolior, universitetsplatsen
och självklart domkyrkan. Sedan säger turistchefen stopp, trots att det i Lund
finns mängder av modern arkitektur från 30-talet och 60-talet – modernismens
absoluta guldåldrar.
Hans Westman är en av de arkitekter som lämnat tydligast spår efter sig,
byggnader väl värda en omväg. Längs östra delen av Otto Lindblads väg avlöser
funkisvillorna varandra och de två första är Westmans verk. Till och med
tomternas utformning, med de snett liggande byggkropparna i relation till gatans
sträckning, är tidstypisk. Man gjorde vad som helst för att bryta med den gamla
stenstadens ideal och planerade dessutom så att husen skulle få solljus i alla
väderstreck. Villorna är tveklöst bland de mest renläriga i genren. Westman har
inte fallit för att använda de varma, traditionella material som kännetecknar
många av de andra svenska modernisterna.
Vurm för frisk luft
Funktionalismens idévärld är egentligen ganska komplex. Det är lätt att tro att
modernisterna under trettiotalet vurmade för storstaden, sinnebilden för modernt
liv. Fast det var snarare tvärtom. Det egna hemmet med sol, grönska och frisk
luft – långt från innerstadens buller och smuts – var snarare idealet. Man bör
också komma ihåg att funktionalismen inte heller var speciellt funktionell. De
maskinella formerna och de puritanska möblerna blev ibland dyrare att producera
än mer traditionella stilimitationer i trä, eftersom den nya framställningen
krävde manuellt arbete. Verktygen på möbelindustrierna var ju anpassade till
stilimitaiton! Det ledde helt enkelt till att arbetarklassen, de altruistiska
arkitekternas målgrupp, inte hade råd med funkis.
Hela Otto Lindblads väg utgör en provkarta på modern villaarkitektur och som
jämförelse till Westmans villor kan huset på nummer 14 nämnas. Det är ritat av
dansken Mogens Mogensen och det är antagligen ingen slump att det ger ett lite
mjukare intryck. Danmark har en av Europas tyngsta traditioner när det gäller
att bygga i tegel och är också ett land som utmärkt sig i konsten att blanda
nytt formspåk med traditionella material. Det ger tillfälle att återvända till
resonemanget om den ofunktionella funktionalismen. Faktum är att ett mer brokigt
och levande material står emot tidens tand bättre än kritvit puts och därför i
slutändan visar sig vara det verkligt funktionella.
Klassiska influenser
Om vi nu förflyttar oss till Hantverksgatan har Westman satt sina spår även här.
På nummer 29 ligger vad som lite motsägelsefullt kallas en flerfamiljsvilla.
Proportionerna och hela utformingen förleder en att uppleva huset som mindre än
det egentligen är. Från början innehöll huset två trerumslägenheter i
bottenplanet och en sexrummare på våning två. Fönstrens proportioner mot gatan
närmar sig gyllene snittet och visar tydligt hur klassiskt influerad epoken
egentligen var. Att det stora fönstret på andra våningen dras nästan ända ut i
hörnet är också typiskt. Det gjorde man ofta för att framhäva de nya
byggtekniker som inte tvingade en byggkropps hörnor att vara bärande. Och
givetvis för att få in så mycket ljus som möjligt i rummet.
Blandad miljö
I samma del av Lund ligger också det nybyggda Västra Torg, som har tydliga
influenser från holländskt 90-tal i sin stil. Det är uppenbart att modern
arkitektur vågar blanda kallt sterila material med mycket taktila trädetaljer.
Det är lyckat att man sett till miljön som helhet och gjort bottenvåningana till
lokaler eftersom det skapar ett naturligt liv som tyvärr miljonprogrammet var
hopplöst oförstående inför. Att skyltarna med sina grälla färger bryter av mot
den sobra miljön ger också torget den färgklick det behöver. Faktiskt är det ett
stadsplaneringsideal som man tagit över från det närliggande Knut den Stores
torg, nämligen att återuppta blandningen av boende och näringsidkande.
Dumsnålhet i materialval
Mycket av efterkrigstidens moderna arkitektur har, med full rätt, blivit starkt
kritiserad. Detta beror ofta på att det inte alltid har varit möjligt att följa
arkitektens anvisningar fullt ut och att det lett till dumsnålhet i materialval
och detaljer. Bengt Edman, mannen bakom den kontroversiella byggnaden Sparta,
tyckte det såg fruktansvärt ut när man försökte piffa upp hans betongbyggnader
med pastellfärger. Sparta är – även med internationella mått mätt – en pärla när
det gäller att utnyttja betong. Bengt Edmans känsla för vad man kan göra med små
medel kommer fram; se bara på den skulpturala spiraltrappan längs ena långsidan,
de vackert utformade hålen i tegeldetaljerna. Byggnaden är också en mycket
konsekvent genomförd ”självförsörjande enhet” som man något prosaiskt kallade
dessa komplex med både boende, rekreation och affärer. Tyvärr har många fastnat
i sina fördomar om detta hus och blivit blinda för kvalitéerna. Vad som
personligen tilltalar mig är de avvägda proportionerna och den klara bilden av
vilka element som är bärande eller burna. Jag föredrar denna ofta utskällda men
visionära byggkonst framför den ängsliga och historiska byggnadsstil som
dominerar idag.
Tillbaka till torgkänsla
Om Sparta utgör den ena extremen av hur man planerar städer så får Karlhögstorg,
både i bildlig och bokstavlig bemärkelse, stå för den andra. I södra Lund ligger
detta bortglömda, vanskötta torg. Här har man försökt gå tillbaka till en
torgkänsla och Karl-Einar Anderssons skulptur är i sorgligt skick. Den heter
Polykrom relief på betongmur, en typiskt supersaklig titel. Vad som skulle kunna
vara en skir, vit skapelse med en speglande vattenyta har blivit en flagnande
mur med stundtals torrlagd vattenbassäng, i värsta fall full av skräp.
Detta torg skulle kunna vara så mycket mer än ett nerslitet blåshål.
