Martin Kellerman:
Rocky III. Ordfront Galago
Att läsa Martin Kellermans senaste – och mognaste – Rockyalbum är som att lyssna
på sina gamla AC/DC-skivor: sex, sprit och lyteskomik.
I det tredje albumet om Rocky möter vi en något äldre protagonist.
Baksidestexten låter oss ana att huvudpersonen har mognat något, vilket
sannolikt är en synonym för ”blivit tjock”, ”dricker mer kaffe än någonsin och
börjar långsamt inse att det där häftiga i livet aldrig kommer att inträffa.”,
ett citat som låter som direkt hämtat från någon Douglas Coupland-roman. Det är
också mycket ”Generation X” över Rocky och hans polare. Det är åldersnojor,
loppisbesök, turism, seriemässor, bilism och föräldraskap. Att läsa seriens
relationskomik känns lite som att lyssna igenom sina AC/DC-skivor, det är sprit
och sex och sex och sprit, kryddat med lika delar lyteskomik och referenshumor.
Styrkan i det hela ligger i den realistiska dialogen och de träffsäkra
miljöerna, man känner sig ofta transporterad till Stockholm när man läser honom.
Albumets huvudpunkt är annars en längre intervju i serieform med Petter, som för
övrigt bär stora likheter med grodan Boll, hämtad ur tidningen Bon.
Kanske är det så att Martin Kellerman i Rocky III, liksom Sylvester Stallone i
filmen med samma titel – inte längre är nykomlingen som slår ur underläge och
därför verkar lite rädd över att ha förlorat lite av den udd som tidigare gjort
honom framgångsrik. Han driver också, kanske omedvetet, lite med bilden av sig
själv som framgångsrik serietecknare, i den avslutande Rocky – så funkar det.
Och visst funkar det, även om man ibland saknar det där häftiga.
