Genom invecklade teoretiska modeller och kartor försöker forskarna förklara hur världen fungerar. Men det krångliga akademiska språket kan ibland resa en mur mellan forskningen och folket. Hur är det med viljan att föra ut forskningsresultat till den icke-akademiska världen? Detta är andra och sista delen i en serie där Lundagård behandlar forskning för en ljusare framtid.
På andra våningen i Sociologen sitter Bertil Egerö. Rummet är fyllt med bokhyllor och genom pärmarnas etiketter gör sig verkligheten påmind – med stora bokstäver står det ”kris”, ”svält” och ”befolkningsutveckling”. Bertil Egerö har bland annat haft uppdrag för Sida och UD. Han ser popularisering av vetenskap som ett nödvändigt sätt att göra sin forskning förstådd. Men Bertil Egerö beklagar att hans synsätt inte alltid delas av universitet och forskningsråd.
Ful populärvetenskap
– Jag har flera gånger sökt pengar för att popularisera forskning men inte lyckats. Grundforskning har högre status än tilllämpad
forskning, och tillämpad forskning har högre status än
populärforskning.
Popularisering av forskning innebär att man förenklar komplicerade sammanhang och fakta och gör dem mer lättillgängliga.
Men ordet populärvetenskap ses ofta som något fult i akademiska kretsar. Ingen forskare med självaktning vill bli publicerad i
Illustrerad Vetenskap. Och börjar man känna sig lite för bekväm i TV-studions soffa är det inte långt kvar tills man degraderas till
populärforskare, i alla fall i kollegornas ögon.
– Man blir inte professor av att vara med i debatter eller
intervjuas, säger nationalekonomen Anders Danielsson med ett leende när vi träffas i hans arbetsrum på Ekonomicentrum.
Liksom Bertil Egerö tycker Anders Danielsson att systemet inte alltid stimulerar till att försöka nå ut bättre med forskningen.
– Vi har ett system som inte befrämjar att vi sprider
forskningsresultat, konstaterar han. Våra inomvetenskapliga kriterier är att jag måste publicera mig i vissa tidskrifter och de läses bara av andra nationalekonomer.
Samtidigt tycker Anders Danielsson att det är viktigt att komma ut med sin forskning. Men han beklagar sig över att det inte är så lätt att förenkla sina ekonomiska resonemang. Han kan tycka att det är lättare för andra vetenskaper än just nationalekonomin.
– Kemister är duktiga på det här. De har kemidagar för tioåringar.
Men jag kan inte ta fram miniräknaren och visa BNP-utvecklingen för
barn.
Knäppgök från Lund
Anders Danielsson pratar om det som kallas för högskolornas så kallade ”tredje uppgift”. Den skrevs in i Högskolelagen för sex år sedan och slår fast att ”Högskolorna skall […] samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Men hur uppgiften konkret ska skötas är mindre klart.
Forskare måste våga vara tuffare. Det är Anders Danielssons recept.
Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att man ska stå på
barrikaderna som på sextiotalet.
– Snarare skulle man behöva vara mer provokativ, säger Anders Danielsson. Akademiker är tråkiga och säger saker på ett tråkigt sätt. Jag tycker nog att vi ibland är lite för hämmade.
Själv sysslar han med utvecklingsekonomi och forskar bland annat kring utländskt bistånd. Ämnen som är långt ifrån opolitiska. Han erkänner att han ibland filar av kanterna på sina resonemang med hänsyn tagen till vad som är politiskt möjligt.
– Även om jag till exempel skulle tycka att det bästa vore att man skrev av u-ländernas skulder så skriver jag istället att man borde halvera dom. Annars skulle UD bara säga: jaha, ännu en knäppgök från Lund.
