Han är krusig och rund och han bär magväska och pilotglasögon med ljusgult glas. Lars-Ove Hansson i receptionen är Universitetsbibliotekets ansikte utåt.
Lars-Ove Hansson är vittne till dagens alla larmincidenter.
Larmsystemets stora brist är att det piper även om böcker som inte hör hemma i UB:s samlingar. Det piper till exempel om
stadsbibliotekets titlar, men allt UB:s personal kan göra är att
larma av böckerna.
I princip kan du därför norpa en Gustaf Fröding-samling nere på
stadsbiblioteket, kuta upp med den till UB och få verket avlarmat. Det är dock inget Lars-Ove Hansson rekommenderar. Han läser inte särskilt mycket poesi.
Trots alla pip är det väldigt sällan någon blir påkommen med
bokstöld. Kanske en gång i halvåret, tippar Lars-Ove Hansson. Och då skyller tjuven på att han ville fika med boken.
Annars är det sävligt i receptionen på Sveriges största bibliotek.
Trots att Lars-Ove Hansson på sätt och vis är livvakt för UB:s fem miljoner titlar och granskare av 1 000 klåfingriga besökare om dagen har våld aldrig behövts.
Fast några studenter tror att Lars-Ove Hansson har en batong i sin magväska. Utifall. Det är fel.
– Det är bara nycklar och min plånbok, dementerar Lars-Ove Hansson.
Nästan precis allt som tryckts på papper i Sverige sedan 1698
arkiveras i UB:s magasin.
Magasinet är obehagligt och proppfullt och att gå runt där känns som att kolla på en gubbe som äter kopiöst men som aldrig får gå på toaletten. Någon dag spricker det, men på vägen dit håller alla tyst.
Och just nu, berättar förstebibliotekarie Anders Schmidt någonstans i mörkret på fjärde våningen, finns det en utredning tillsatt som behandlar frågan om framtida arkivering av Internetmaterial.
Det låsta rummet
Det är svårt att fatta arkiveringssystemet. Ett sprillans exemplar av porrtidningen Aktuell Rapport delar rum med en rikstäckande
telefonkatalog från 1891. En skojig aforism som ”livet är något man dör av” i ett frireligiöst fanzine behandlas med samma vördnad som en tipskupong från Romme-travet i Borlänge.
Längst ut vid fönstren där taknockarna sluttar har några gamla
biblioteksmedarbetare parkerat tillfälliga skrivbord. De gräver sakta ner sig.
Men det finns ett rum som skiljer sig, ett låst rum vi inte får se.
Här skäms icke godkända doktorsavhandlingar tillsammans med några grava faktafel av Herman Lindqvist. Allt annat i magasinet tillhandahålles i morgon efter klockan tolv.
En kvinnlig genusforskare i kostym och tuppkam är på väg in i
Scriptoriet på andra våningen. Det är forskarnas rum och det krävs kod för att komma in.
Den är inte omöjlig att få. Många forskare har med åren blivit lite fladdriga i käken och det är så lätt att man tänker högt.
Dolda maktstrukturer
Scriptoriet är ljust och lila och högt i tak och med sina 50 stolar
en pinsamt outnyttjad sal, med tanke på resten av UB:s akuta
platsbrist. Genusforskaren, som egentligen bara är assistent och därför vill vara anonym (det vill alla i Scriptoriet), har aldrig
sett mer än femton forskare här samtidigt.
En samarbetsvillig frilansare i religionspsykologi (anonym han också, men med sin enorma fyrkantiga väska och sitt sängkammarleende är han ändå lättigenkännlig) skvallrar om en dold maktstruktur i minirummet som ligger till höger i Scriptoriet:
– Jag har sett såväl en professor emeritus som en pensionerad biskop sitta där och ta plats på självgott vis.
I UB:s foajé är det lite svårt att andas. Det är förstås fånigt att
anklaga UB-anställda för att vara nostalgiska, det är ju deras jobb.
Men kulturarvschefen Björn Dals utställningsmontrar mittemot
runstenen i foajén är ändå onödigt inåtvända. I år har typsnittens och bibelns historia exponerats.
– Finns det mossiga typsnitt? frågar Björn Dal när vi gnäller.
Garamond från 1500-talet är ett av de bästa och mest använda typsnitten i vår tid! Bibeln är både ett centralt verk och en ekonomiskt viktig förlagsprodukt. Dags att vidga vyerna! Är ni medvetna om hur mycket stoff vi fortfarande bär med oss från Karl XII:s bibel?
Men det framgår ju inte av utställningen. Varför erbjuder du inte något som är avslappning från pluggandet?
– Utställningsverksamheten är inte primärt inriktad på studenternas rekreation utan har som främsta uppgift att belysa det material som finns i kulturarvets 100 000 hyllmeter. Men till hösten kommer en utställning som belyser revolutionsåren kring 1968 – men det är kanske än mossigare?
Ett mycket bättre nostalgiexperiment på UB är Tegnersalén.
– Man känner historiens vingslag, säger litteraturvetaren Hanna
Mellin efter ett par timmars tjänstgöring under de gröna
lampskärmarna i Tegnérsalen.
Intellektuellt och mystiskt
Den gröna lampan är ett internationellt biblioteksfenomen. Varken UB:s chef Christina Friström eller Sveriges riksbibliotekarie Tomas Lidman känner dock till dess ursprung. Men grönt ger ro och värme, och Friström tycker att lamporna får Tegnérsalen att påminna om ölstugor och biljardhallar. Riksbibliotekarien skriver i ett mejl att biblioteksdesigners inreder med trä, skinn och naturfärger för de är material som påminner om bokens substanser. Men studenter gillar Tegnérsalen för att de känner sig intellektuella och mystiska, som i en film:
– Tegnérsalen är som ett äktenskap mellan Scream och Gosford Park, säger Hanna Mellin. Jag är för det gröna.
Göran Nilsson har umgåtts med UB fem timmar om dagen i femton år. Han sitter i kaféet och berättar om hur han slutade som diskare på Åhléns efter 24 år och flera arbetsskador. Fast Göran säger inte diskare, utan porslinsvårdare.
– Ni ser att jag har humor, säger Göran Nilsson.
Han kommer till UB vid tio, dricker kaffe kvart i tolv och sen lunch efter klockan två. På eftermiddagen läser han. Hans bok- och tidskriftskonsumtion är befriande kravlös. Han plöjer visserligen Sydsvenskans lundadel ordentligt, men i övrigt sliter han till sig vad som dyker upp. Han kan börja mitt i och kör på tills det svider i ögonen, oavsett punkter.
– Jag är femtiosex år och dagdrivare. Jag känner för dom svaga i samhället. Jag läser fackförbundstidningar och jag är mig själv.
Biblioteket har hjälpt Göran Nilsson med det viktigaste i livet, och det är kanske vad dom här fem timmarna och 15 åren handlar om.
– Jag har nyligen hittat mina föräldrar, som jag inte vetat om sen jag som barn blev bortlämnad till internat. Min mamma bor i Malmö, och min pappa är begraven i Skövde.
