Magnus William-Olsson:
Det är för att jag har lärt mig av Homeros. Poesi på 2000-talet. Wahlström & Widstrand
Givetvis associerar människor i olika åldrar i olika riktningar när
de hör ordet ”dikt”, konstigt vore väl annars. Hur ser unga människor på poesi i dag?
Magnus William-Olsson är förmodligen något relevant på spåren, när han i ljuset av den under 90-talet uppblommande Poetry Slam-rörelsen konstaterar att ”Dikten söker numera nästan alltid en scen för sin tillblivelse. Det är inte texten i sig, utan de akter, upplevelser och erfarenheter den kreerar som är det väsentliga”.
I boken Det är för att jag har lärt mig av Homeros formulerar William-Olsson tankar om poesins väsen, såväl egna som andras. Han urskiljer fyra dominerande hållningar inom den ”nya” svenska poesin det senaste decenniet: Den tidskritiska, den kommunikativa, den språkmaterialistiska och den konceptuella.
På Aftonbladets kultursida diskuterades det härom året om den samtida svenska poesin är världsfrånvänd eller inte. En förmåga att kunna se utanför den egna kroppens gränser efterlystes hos de yngre poeterna.
Man behöver dock inte leta länge för att hitta en poet som skriver sin poesi fullt seende: i Lars Mikael Raatamaa dikter tas såväl Balkankriget, Mellanösternkonflikten som den enskilda människans öde med i beräkningarna. William-Olsson nämner Raatamaa som representant för denna samhällsmedvetna, tidskritiska poesi.
I Spanien har man under nittiotalet diskuterat begreppet
”erfarenhetens poesi”, en poesi som anstränger sig att tala så att ”vanligt folk” förstår. Denna kommunikativa lyrik har i Sverige en utmärkt representant i Kristian Lundberg. Med hjälp av sinnliga dikter ”öppnar han” vardagen för läsaren.
Som ett slags motsats står det som William-Olsson kallar för
språkmaterialistisk poesi. Denna lyrik flörtar inte direkt med läsaren, i stället rör det sig om tillslutna dikter, som står vidöppna för tolkningar och som kräver att läsaren själv bidrar med bärande element. Till skillnad från till exempel Lundbergs lyrik, så kommer inte den här poesin ”till” läsaren, utan läsaren måste själv ”ta sig in i den”.
De poeter som gång på gång utforskar vissa givna förhållanden och begrepp, benämner William-Olsson för konceptualister. Åsa Maria Kraft är en poet som arbetar utifrån tydliga idéer. I samlingen Händerna lägger ner kransen (2001) utreds motsatsen mellan kropp och konstruktion. William-Olsson sammanfattar det vackert: ”en bok som mirakulöst gör förlusten läsbar, som ett tomrum, ett hål, genom orden som tecknar det”.
