Vad finns det för välskrivna, manshatande och människoälskande fanzines därute?
Valerie Solanas, kvinnan som sköt och sårade Andy Warhol, ensam medlem i SCUM och centralgestalt i Mary Harrons film I Shot Andy Warhol (1996), är ett skräckspöke för många. Hon är också en hemlig idol för vissa feminister. Som prostituerad tillhörde hon samhällets bottenskikt, men hennes författarambitioner gav henne glimtar av hopp.
SCUM betyder ”Society for Cutting Up Men”, och The SCUM Manifesto utkom 1968. Denna lilla skrift är än idag en pärla av feministisk undergroundkultur, full av bittert hämndbegär mot patriarkatet och med en osannolik utopi om ett samhälle endast bestående av kvinnor, uttryckt genom en ohämmad prosa och svart humor.
Efter åratal av tystnad – Solanas dog av lunginflammation 1988 på ett sunkigt hotell i San Francisco – hyllas hennes manifest i både etablerade feministiska tidskrifter som Bang (4/2002) och i anarkafeministiska fanzines som Radarka.
Fanzineformatet ger skribenten stor frihet att uttrycka sig själv.
Ohämmad av krav från förläggare, redaktörer eller kritiker kan
fanzinet förmedla provocerande och politiskt inkorrekta åsikter.
Nackdelen är att det är svårt att nå ut till läsare, och att ett
estetiskt tilltalande yttre inom tryckmediet kostar pengar. Här
kommer internet in i bilden.
Det anarkafeministiska fanzinet Radarka utkommer sedan 1998 och har hunnit med 13 nummer. Skribenterna arbetar ideellt och läsarnas egna bidrag är en viktig del av innehållet. Radarka tar upp angelägna och smärtsamma ämnen.
Är anarkafeminister detsamma som manshatare? Tja, några av Radarkas skribenter skyltar öppet med manshatet.
På ytan verkar en del artiklar präglas av paranoia. Till exempel hävdar en skribent att män som kallar sig feminister helt enkelt bara återigen utövar sin makt över kvinnor – och det genom att vinna deras uppskattning via epitetet ”feminist”.
Det som gör Radarka till plågsam läsning är inte de grövsta
generaliseringarna. Istället är det det faktiska förtryck som kvinnor direkt utsätts för (våld och bisarra kvinnomyter) tillräckligt grovt för att ge mig mardrömmar.
Valerie Solanas svar på patriarkatets övermakt var drömmen om ett mansfritt samhälle – och vägen dit var inte kantad med rosor.
Hon skrev själv: ”SCUM är alldeles för otåliga för att vänta på att biljontals idioter ska avprogrammera sig själva.”
De unga ivriga anarkafeministerna som skriver i Radarka vill heller inte vänta. Som fenomen går Radarka inte att avfärda. Varje samhällsomdaning har haft sina extrema förtrupper. Den som behöver en motvikt till Radarkas ofta belästa men akademikerfientliga och föga självkritiska retorik finner en rik
flora av feministiska fanzines på nätet. Dessa är också mer mångfacetterade till sitt politiska innehåll och uppmuntrar till debatt mellan olika fraktioner av feministisk teori, från prisbelönta tidskrifter som Bang till mindre kända diskussionsfora som Sonja, Feministen.Org med glimten i ögat och nubildade KUG – Kvinnor Utan Gränser.
Det är intressant att notera att de mer mogna och intellektuellt profilerade fanzinen och magasinen gärna länkar till Radarka eller på andra sätt uppmärksammar anarkafeministiska rörelser, men inte tvärtom. I Sonja tas anarkafeministerna på allvar och deras argument avfärdas inte som extremism utan bemöts på ett seriöst sätt.
Anarkafeministerna kommer aldrig att förverkliga en utopi om ett samhälle utan män, men deras aktivism tillför feminismen nytt blod och ny energi. De utmanar nämligen mainstream-feminister att reflektera över sina åsikter och att ifrågasätta invanda tankegångar.
Radarka – anarkafeministernas språkrör: http://radarka.cjb.net
Sonja: http://www.sonja.nu
Kvinnor Utan Gränser: http://www.kugs.info
Feministen.Org: http://feministen.org/
Bang: http://www.bang.a.se
