Ian Wachtmeister har kommit till stan för att berätta hur det egentligen är. I verkligheten. Frågan är bara hur många som delar
verklighet med Ian.
På plats: Ian Wachtmeister ”Därför gick det som det gick”.
Den allmänborgerliga studentföreningen Ateneum. Edens hörsal 13/3.
Det borde inte vara lätt att förena en identitet som högadlig greve med en gnosjödoftande småföretagare.
Men Ian Wachtmeister gör ett tappert försök.
I hans verklighet är han inte bara blygsam vd för sitt
grossistföretag The Empire, utan också en insiktsfull man av folket.
Framför mig på första bänkraden i Edens hörsal verkar grabbarna i backslick hålla med honom om den paradoxala verklighetsbeskrivningen.
Flera av dem går också igång på Wachtmeisters härliga uppvärmning: smått invandrarfientliga skämt.
– Vet ni varför varenda terroristorganisation finns representerad i Stockholm?
– Jo. Det är för att där får de vara i fred. Och ni vet:
bostadsbidraget, socialbidraget…, säger Ian Wachtmeister.
Flertalet av backslick-killarna skrattar, klappar engagerat i
händerna och knäpper upp folkölen som de förutseende nog tagit med sig till kvällens begivenhet.
När man går på föredrag med Ian Wachtmeister kan man spontant hoppas på att folk går dit för att skratta åt, inte med herr Wachtmeister.
Men de som kommit till Ateneums föredrag vill få uppriktiga svar på frågor av typen ”Ian Wachtmeister – vad tror du om framtiden?”.
För många av dem är Wachtmeister ett orakel, inte en populistisk clown.
Och det är ju faktiskt inte helt fel.
Mycket av det som Ny demokrati propagerade för i början på 90-talet har genomförts av socialdemokraterna. Typ: en mer restriktiv invandrar- och flyktingpolitik, slopade statliga monopol och personval.
Att hiv-testa alla flyktingar vid gränsen och skapa ett muslimbefriat Sverige är dock inte genomfört än.
Det blir inte så mycket mer invandrarsnack sedan, bara lite glirlingar.
Istället kör Ian Wachtmeister ett kristdemokratiskt race, med
predikningar om självberikandets vindar som sveper genom Sverige (spekulationerna och sjukskrivningarna), och om att ledarskapet är i kris sedan Marcus Wallenberg den äldre gick bort.
Ian Wachtmeister hävdar också att det var han personligen – men i lönndom – som planterat idén om en enad borgerlighet inför valet i höstas.
Att hans unika och geniala plan sprack berodde på att ”bögarna i folkpartiet” (Här skrattar backslick-killarna hjärtligt igen.) ratade mysfarbrorn Alf Svensson.
Visst är Ian Wachtmeister populistiskt slängd i käften. Det var ju
delvis därför han och Bert Karlsson tog Sverige på sängen.
Men vill vi ha en verklighet där det ens finns ett mikroskopiskt
utrymme för Ian Wachtmeister att agera orakel?
