Blänkande svarta sammetskavajer, trippande hovar och konstiga termer. Svenska
Akademiska mästerskapen på Lunds Civila Ryttarförening är inte bara en kamp
mellan olika ekipage i dressyr och hoppning. Här kan vi också skönja två
hästfolksgrupperingar: täckvästarna mot träningsoverallerna.
Väl inne i ridhusets skumma ljus öppnar sig en ny värld för den oinvigde. När
ögonen anpassat sig kan två olika ryttartyper urskiljas.
Den första falangen består av de strävsamma folkrörelsemänniskorna i vindjacka
med ridklubbstryck och termos.
De fungerar ofta som funktionärer, lagar maten till deltagarna och sitter i
sekretariatet. Tävlingarna följer de med ett halvt öga. Föreningsverksamhet,
justeringsmän och kaffepriser tycks vara viktigare än den ädla ridsporten, som
liksom ska tas ned på jorden.
Pärlörhängen
Den andra gruppen tycks drömma sig tillbaka till de brittiska öarna för sisådär
en hundra år sedan. Pärlörhängen, uppsatt hår och skotska rutor på byxor, väskor
och kavajer dominerar.
Ridning är något speciellt, förstår man. Det blir mycket termer: paddock, träns,
dressyrprogram – måhända också ett litet pikant stråk av snorkighet.
De båda ryttartyperna har dock en sak gemensamt: sitt kön. Den bedövande
kvinnliga dominansen bland tävlande, publik och funktionärer gör en manlig
ryttare, uppklädd som sig bör med vita ridbyxor, vit skjorta och svart kavaj,
till ett exotiskt inslag:
– Jag är den enda killen som deltar i mästerskapen, säger Peter Norberg från
Göteborgs akademikerryttare, som ställer upp i både hopp och dressyr.
Han berättar att det är ganska sällsynt med killar som rider på klubbnivå i
Sverige, medan det inte alls är ovanligt i till exempel Tyskland. Peter Norberg
gjorde lumpen vid Livgardet i Stockholm för tre år sedan och det var då han
lärde sig att rida. Sedan dess har intresset hållt i sig. Nu doktorerar han i
medicin.
De svenska akademiska mästerskapen har dock inte gått så bra för Peter:
– Hästen var bångstyrig, så jag är faktiskt ganska missnöjd, säger han medan en
folkrörelsemänniska ropar ut namnet på nästa tävlande i sprakiga högtalare.
Ingen egen häst
Intresset till trots har Peter Norberg ingen egen häst:
– Poängen med akademikerryttarna är att man inte behöver ha någon egen häst. Jag
rider ungefär tre gånger i veckan, och det är ett trevligt sätt att få chansen
att rida, eftersom det är så dyrt att ha en häst.
Att äga en häst kostar en del. För det första är stallhyran per månad ofta högre
än för ett normalt korridorrum. Därtill kommer foder, veterinärbesök, nya skor,
kläder, sadlar (minst en för hoppning och en för dressyr), täcken och inte minst
kostnaden för själva hästen. Sammantaget blir det lätt en normal svensk årslön.
– Det är helt omöjligt att ha en egen häst för en vanlig student, konstaterar
Ulrika Lönnqvist som är ordförande i Lunds Akademiska Ryttarsällskap, LARS.
Sällskapet har funnits sedan 1959.
Det enda som krävs för att vara medlem i LARS är att man är student eller
doktorand, och så klart att man är intresserad av ridning.
Hoppning mot dressyr
Ridsporten är inte bara träningsoveraller mot täckvästar. Det är också en kamp
mellan olika discipliner. Hoppning kontra dressyr.
Hoppningen är lätt att förstå. Hästen och ryttaren ska ta sig över hinder utan
attt riva och utan att vägra.
Dressyr är snarare för de redan invigda. Här står samspelet mellan häst och
ryttare i centrum.
Matilda Johansson håller på med hoppning och hennes dom är hård.
– Börjar du med dressyr blir du en tant direkt, säger hon och fnittrar med några
kompisar i ridhusets café, uppenbart ointresserad av de pågående
dressyrtävlingarna.
