Det finns många skäl att söka sig till högre utbildning. Vissa fick vi höra
talas om i gymnasiet av syo-konsulenter och lärare: det är lättare att få arbete
om man har en akademisk examen, högre utbildning leder till högre lön, kunskap
ger makt och så vidare.
Andra skäl, som vi har upptäckt själva under studietiden, kan vara att bildning
ger ett rikare liv eller att studentlivet i sig är väldigt givande.
Oavsett vilka skäl vi har haft för att börja studera vid Lunds universitet
förenas vi av insikten att en högre utbildning är något som det är väl värt att
lägga tid och energi på.
Även om vi inte tänker på det, lägger vi också ner en hel del pengar på vår
utbildning. Vi avstår från arbetsinkomster under några år samtidigt som de
flesta av oss skuldsätter oss i framtiden genom att ta studielån.
Frågan är om staten verkligen delar vår insikt om den högre utbildningens värde.
Det finns mycket som tyder på att den inte gör det i tillräckligt stor
utsträckning.
Ett välkänt exempel är studiemedlen.
Samtidigt som bostadshyrorna ökar varje år ligger studiemedlet kvar på samma
nivå utan minsta hänsyn till de ökade kostnaderna.
Vi förväntas leva på 6 700 kronor i månaden trots att vi utöver de vanliga
levnadsomkostnaderna har utgifter för till exempel läroböcker – utgifter som
inte drabbar den som arbetar.
Ett annat exempel är tillgången på undervisning. Om vi studerar på heltid
förväntas vi ägna 40 timmar i veckan åt vår utbildning.
Samtidigt finns det kurser vid Lunds universitet där studenterna bara får tre
timmars lärarledd undervisning per vecka.
Är det tänkt att dessa studenter ska bedriva självstudier 37 timmar per vecka?
Det är i så fall en mycket tråkig situation, eftersom de bereds så få
möjligheter att diskutera och aktivt arbeta med de omfattande kunskaper de måste
förvärva genom självstudier.
Kan det verkligen vara värt att ta mer än 1 000 kronor i lån per vecka för att
sitta ensam hemma och läsa drygt 90% av arbetstiden?
Det kanske största problemet för oss lundastudenter är bostadsbristen.
Det är välkänt att studentlägenheter är dyra att bygga och ger liten vinst till
uthyraren. Därför är det betydligt mer attraktivt för byggherrarna att förse
marknaden med bostadsrätter och kontorslokaler.
Statens metod för att uppmuntra byggande av mindre lönsamma objekt är att ge
bidrag till byggherren. Under de närmaste åren kommer två miljarder kronor ur
statsbudgeten att betalas ut till olika byggprojekt. För den summan hade det
kunnat produceras en stor mängd lägenheter till såväl studenter som andra
ekonomiskt utsatta grupper med speciella behov och önskemål.
I det sammanhanget är det väldigt förvånande att staten prioriterar bostäder i
Stockholmsområdet i allmänhet, i stället för bostäder till studenter, äldre och
funktionshindrade i synnerhet.
Av de två miljarderna ska nämligen halva summan öronmärkas för lägenheter i
huvudstaden med omnejd. Någon motsvarande öronmärkning för studentbostäder finns
naturligtvis inte. Tvärtom får byggherrarna mindre pengar i bidrag för
studentbostäder än för andra lägenheter, trots att de är dyrare att bygga.
En central del av den nationella utbildningspolitiken är att rekryteringen till
högskolor och universitet ska breddas. Regeringen har uppmärksammat problemet
att det finns oproportionellt få studenter från icke-akademikerhem och har den
uttalade målsättningen att göra något åt det.
En annan målsättning är att 50% av varje årgång ska gå vidare till högre studier
efter gymnasiet.
Hur går de målsättningarna ihop med en politik som sänker vår köpkraft från år
till år, skär ner på undervisningen och gör det olönsamt att bygga
studentbostäder?
Vi sätter stort värde på vår utbildning, men det är hög tid att fråga sig om
staten verkligen också gör det.
Carin Brenner
LUS vice ordförande
Mikael Härdig
LUS ordförande
