Att besöka MalmöMötet är som att vara på studiebesök i en värld där
armbågsvässning inte är något fult. Där samlas årligen personligheter från
näringsliv, politik och myndigheter för att diskutera hetluftsfrågor.
Årets tema
är medias makt med underrubriken ”Vem sätter dagordningen?”.
Här sitter maktpampar och lyssnar på andra maktpampar vars gliringar bemöts av
förtjusning då de svider som mest.
Vad sägs annars om startfältet Gudrun Schyman, Janne Josefsson, Stig Malm,
Marita Ulvskog och Leif Silbersky?
Gudrun Schyman hamnar i skottgluggen, och som avgången skattefifflande
partiledare intar hon en offerposition.
– Vad är det som gör att klasar av journalister står utanför min dörr klockan
halv två på natten, frågar Schyman sig, samtidigt som hon antyder att hon bara
är människa.
Även Janne Josefsson menar att en brutalisering har skett på senare år.
– Begåvade journalister härjar hänsynslöst utan empati. Det är sektliknande och
som likskändning, tillägger Josefsson, som självfallet står på journalisternas
sida i debatten.
Han menar att seriös journalistik måste tränga bort sensationsjournalistik.
– Annars kommer vi få att se folk ta livet av sig i TV.
Självsanering är ett ord som återkommer som ett steg mot att styra medias makt i
rätt riktning. Formuleringen blir starkt påhejad av sällskapet, förutom av Stig
Malm, före detta LO- ordförande.
– Att ha förhoppningar om självsanering är som att sätta upp etiska regler för
bankrånare, påpekar han.
Och det har han kanske rätt i. Det finns ingen fredlig lösning på problemet.
Visserligen är Josefssons inlägg viktigt då han menar att man måste förhindra en
moralisk nedbrytningsprocess av unga journalister. Och visst låter det fint att
företag och journalister måste ta gemensamt ansvar, som kulturminister Marita
Ulvskog påpekar.
Men den krassa verkligheten pekar i en annan riktning.
Under debatten är det är inte mycket nytt som sägs. Diskussionen är dock berikad
med småputtrigt underhållande kommentarer som får applåder av den
lokalpolitikerbemängda publiken.
Situationen ter sig närmast tragikomisk. Det är sandlådenivå inlindad i snygg
retorik, kavajer och andra vuxenheter.
Vad kan man annars kalla det när personen bakom mig i kön tränger sig förbi mig
för att ”paxa” platser åt sina kollegor?
