Det gemensamma ansvaret och den krassa verkligheten

- in Kultur & Nöje

Att besöka MalmöMötet är som att vara på  studiebesök i en värld där

armbågsvässning inte är något fult. Där samlas årligen personligheter från

näringsliv, politik och myndigheter för att diskutera hetluftsfrågor.

Årets tema

är medias makt med underrubriken ”Vem sätter dagordningen?”.

Här sitter maktpampar och lyssnar på andra maktpampar vars gliringar bemöts av

förtjusning då de svider som mest.

Vad sägs annars om startfältet Gudrun Schyman, Janne Josefsson, Stig Malm,

Marita Ulvskog och Leif Silbersky?

Gudrun Schyman hamnar i skottgluggen, och som avgången skattefifflande

partiledare intar hon en offerposition.

– Vad är det som gör att klasar av journalister står utanför min dörr klockan

halv två på natten, frågar Schyman sig, samtidigt som hon antyder att hon bara

är människa.

Även Janne Josefsson menar att en brutalisering har skett på senare år.

– Begåvade journalister härjar hänsynslöst utan empati. Det är sektliknande och

som likskändning, tillägger Josefsson, som självfallet står på journalisternas

sida i debatten.

Han menar att seriös journalistik måste tränga bort sensationsjournalistik.

– Annars kommer vi få att se folk ta livet av sig i TV.

Självsanering är ett ord som återkommer som ett steg mot att styra medias makt i

rätt riktning. Formuleringen blir starkt påhejad av sällskapet, förutom av Stig

Malm, före detta LO- ordförande.

– Att ha förhoppningar om självsanering är som att sätta upp etiska regler för

bankrånare, påpekar han.

Och det har han kanske rätt i. Det finns ingen fredlig lösning på problemet.

Visserligen är Josefssons inlägg viktigt då han menar att man måste förhindra en

moralisk nedbrytningsprocess av unga journalister. Och visst låter det fint att

företag och journalister måste ta gemensamt ansvar, som kulturminister Marita

Ulvskog påpekar.

Men den krassa verkligheten pekar i en annan riktning.

Under debatten är det är inte mycket nytt som sägs. Diskussionen är dock berikad

med småputtrigt underhållande kommentarer som får applåder av den

lokalpolitikerbemängda publiken.

Situationen ter sig närmast tragikomisk. Det är sandlådenivå inlindad i snygg

retorik, kavajer och andra vuxenheter.

Vad kan man annars kalla det när personen bakom mig i kön tränger sig förbi mig

för att ”paxa” platser åt sina kollegor?