Krigskonsten har många hundra år på nacken, och nästan lika många hederskodex i
bakfickan. Frågan är vem som ska vara moralens väktare.
I ett konferensrum i flygflottiljens kasern fick vi i vaktplutonen se en film om
krigets lagar. Mest handlade den om afrikaner som sköt varandra i bakhuvudet på
nära håll. En del skrek, andra inte.
Efter filmen sade vår löjtnant att ”så här får ni inte göra, för det är brott
mot folkrätten”.
Det hade vi inte tänkt heller. Vi kunde ju läsa och var uppfödda på AD-droppar
och Bamse.
Mänsklighetens minimikrav
Om vi drog i krig skulle den civiliserade människan i oss sätta gränserna,
tänkte vi. Men de andra kunde behöva regler. Alltså finns det regler för vem som
får starta krig, när man får göra det och hur det ska gå till.
Och så finns det lagar som reglerar helvetet när det väl brutit ut. Dessa
krigets lagar är minimikrav på mänsklighet som skiljer krig från meningslöst
slaktande.
Ändå skulle få protestera om vi utnämnde 1900-talet till det meningslösa
slaktandets sekel. Har krigets lagar någon betydelse överhuvudtaget?
– Oh ja! Jämför du hur ett krig fördes i början av 1800-talet med hur det förs
idag så finns det faktiskt väsentliga skillnader. Stater respekterar krigets
lagar. Under andra världskriget förekom bombmattor. Men nu släpper man inte
bomber över hela Bagdad, eftersom man vet att det är förbjudet och att det
skulle leda till våldsam internationell kritik, säger Göran Melander, professor
i folkrätt vid Raoul Wallenberg Institutet.
Krigets lagar är en stor samling konventioner, ett resultat av många års
diplomatiska förhandlingar. En del är bindande för alla stater, andra bara för
de som undertecknat avtalet.
Spelets regler ska följas
En av de viktigaste konventionerna är en liten regelbok för markstrider, den IV
Haagkonventionen från 1907. I den kan man läsa att stridande soldater är de som
lyder under ett befäl, bär ett märke på sina kläder, bär sina vapen öppet och
följer krigets lagar.
Om en soldat blir tillfångatagen får han folkrättsligt skydd som krigsfånge. Han
kan inte ställas till svars för sitt våld som fiendesoldat och ska behandlas
mänskligt.
Civila, däremot, har inte rätt att skjuta – varken för att försvara sig själva
eller för att döda fienden.
Den som bryter mot dessa regler har varken folkrättsligt skydd som civil eller
som krigsfånge.
Det är en tanke som går igen i krigets lagar: Om du vill vara med på leken får
du leken tåla – och skyddas då av spelets regler. Men bryter du mot spelreglerna
för att vinna fördelar över fienden förlorar du skyddet.
I samma konvention finns regler för vad man får bomba och skjuta på.
Städer som inte försvaras får man inte beskjuta med artilleri. Om det är
acceptabelt att flygbomba städer är experterna oense om.
Klart är dock att den som vill artilleribomba en försvarad stad först måste
förvarna ortens myndigheter och se upp med sjukhus och kulturskatter.
Samhällsapparatens roll
Det finns också lagar som ska skydda krigets olycksbarn: de sårade soldaterna,
krigsfångarna och civilbefolkningen. De hittar vi i de fyra Genèvekonventionerna
från 1949, med tilläggsregler från 1977. Civila får inte anfallas och våld som
”primärt” syftar till att sätta skräck i civilbefolkningen är förbjudet.
Urskillningslösa anfall, där inget tydligt militärt mål finns eller där
stridsmedlens verkningar är okontrollerbara, är också förbjudna.
Men i det moderna kriget är det ofta svårt att peka ut slagfältet. Fienden
besegras först när samhällsmoralen knäcks, vilket gör att hela samhället dras in
i kriget.
Det är ett påstående som Göran Melander inte håller med om:
– Under andra världskriget var hela samhällsapparaten indragen, men det håller
på att försvinna. Man är tillbaka igen vid att det handlar om att försöka
anfalla militära mål och undvika civila förluster. I kriget i Jugoslavien i
början av nittiotalet var det nästan naturligt för opinionen att det blev civila
offer. En bomb på en marknadsplats med hundra döda blev bara en liten notis. Det
skulle inte inträffa idag.
Samma positiva syn på dagens krigarmakter delas av Utrikesdepartementets
folkrättsrådgivare Marie Jacobsson:
– Det finns en tendens mot bättre efterlevnad av reglerna. Det beror dels på
vapenutvecklingen mot bättre precision, men framför allt på att mediebevakningen
gör det oerhört svårt att komma undan med brott mot krigets lagar.
Trots det har krigets lagar länge saknat tänder, eftersom det inte finns någon
världspolis som jagar bovarna.
Nu sätts hoppet till världens journalistkår. Informationen färdas blixtsnabbt på
2000-talets digitala motorvägar och innan den första kulan nått sitt mål har den
lokala reportern via mejl meddelat de stora nyhetsbyråerna att ett krig brutit
ut.
Vips så är alla där.
Vikten av ridderlighet
Frågan är om den logiken gör sig gällande i Västafrika. Beror inte
världssamfundets kritik mot civila förluster på var kriget utspelar sig?
– Det kan bero på det, men jag hoppas att det inte är så, säger Göran Melander.
Samtidigt nämner han själv kriget mellan Eritrea och Etiopien som en bortglömd
konflikt.
– Det är cyniskt att det ska vara på det sättet. Men det kan vara något som
vuxit bort över tiden. Så nästa gång ett krig bryter ut mellan två afrikanska
stater blir det samma upprördhet som i andra krig.
Men journalister finns inte överallt på en och samma gång. Just nu finns ett
antal väldigt uppmärksammade journalister på Hotel Palestine i Bagdad och
väldigt få på Holiday Inn i Sarajevo.
Finns det ingenting, förutom rädslan för att bli haffad av BBC med byxorna nere,
som driver stater och soldater att följa krigets lagar?
Göran Melander tänder en ny cigarett och funderar länge:
– Att hålla de överenskommelser som man har träffat, även om man inte skulle
riskera att bli fördömd efteråt, kan vara en drivkraft.
Att vilja vara gentleman helt enkelt?
– Ja, ridderlighet är praktiskt taget ursprunget till de första av krigets lagar
som fanns. Men statens rädsla för att bli kritiserad är ändå det säkraste
sanktionsinstrumentet.
Ridderlighet var det.
Häromdagen hackades och sköts runt 1 000 människor till döds i Kongo.
Någonting säger mig att hotell Intercontinental i Kinshasa ändå inte är
fullbelagt av grävande journalister.
Krigslitteratur
• Nu dog du – bombernas århundrade Sven Lindqvist, Stockholm 1999.
• Small wars, A tactical textbook for imperial soldiers Överste C E Callwell
London 1990 (1896).
• The laws of war, constraints and warfare in the western world Michael Howard m
fl New Haven 1994.
• The rights of war and peace. Richard Tuck. Oxford. 2001
• Morgondagens krig: tekniken, politiken och människan Wilhelm Agrell Stockholm
2000.
• The lessons of terror. Caleb Carr. 2002. New York.
