”Universitetet är ett feodalt system där doktorander befinner sig i en
underordnad beroendesituation, vilket är väldigt olyckligt och negativt på många
plan, såväl individuella som strukturella.” Den bilden ger en person i
Lundagårds granskning av doktorandernas arbetsvillkor.
Han sätter fingret på grundproblemet: Den starka beroendeställningen bäddar för
problem.
Bilden av doktorander som institutionernas B-lag bekräftas av en annan kommentar
från enkäten: ”När resurserna tryter kommer arbetsmiljöbehoven hos de fast
anställda i första hand, hos doktoranderna i andra och hos studenterna sist”.
Bristerna beror sannolikt på okunskap men handlar också om ignorans.
Institutionsledning och handledare tycker allför ofta att de helt enkelt har
viktigare saker för sig.
I Lundagårds enkät berättar en doktorand att hon har bett både sin ordinarie och
sin biträdande handledare att få en individuell studieplan – en solklar
rättighet – men fått sin förfrågan bortviftad.
Lika nonchalant är dekanus Göte Hanssons kommentar i en av ovanstående
artiklar. Han tror att en del av doktoranderna känner sig kränkta för att de
inte klarar av kritik på seminarier. Att avprofessionalisera doktoranderna på
det sättet är att förenkla diskussionen.
En viktig anledning till de forskarstuderandes situation är att konkurrensen om
tjänsterna är stenhård. Lyckan över att vara en av de få utvalda gör det svårt
att ställa krav.
Många gånger är det lättare att gilla läget och härda ut de fyra år som tjänsten
varar; man bråkar helst inte med en seniorforskare som man yrkesmässigt tjänar
på att vara polare med, vilket är ett sätt att tänka som bevarar status quo:
”Den hierarkiska strukturen inom den akademiska världen gör att maktmissbruk kan
frodas – ledningen kan spela ut doktorander mot varandra och få vågar opponera
sig”, berättar en person i Lundagårds enkät.
De långtidssjukskrivna verkar vara den kanske mest utsatta gruppen av
doktorander.
Förra året kunde universitetet konstatera att sjukskrivningstalen för kvinnliga
doktorander stigit till sju procent. Responsen på undersökningen var stor, men
läget har inte förändrats särskilt mycket sedan dess – förutom att
sjukskrivningstalen för män också har ökat.
En kommentar från enkäten tyder på att kunskapen om arbetsrelaterade
sjukdomar punktvis är som ett svart hål: ”Innan jag insjuknade akut fick jag,
när jag påtalade för min professor att jag inte mådde bra, till svar: Glöm nu
bort dina symptom och jobba på”.
En annan doktorand sammanfattar vad som måste till för att situationen
ska förbättras: ”Systemet borde reformeras och professionaliseras.
Doktorandtjänsten skulle vara en anställningsposition med rättigheter och
skyldigheter”.
Förändringen av regelverket har skett för länge sedan, men på golvet låter
förändringarna vänta på sig. Och förklaringen att systemet lider av växtvärk
sedan doktorandrefomern 1998 börjar tappa i kraft.
Att universitetsledningen nyligen bestämt att en två dagar lång
utbildning ska bli obligatorisk för alla handledare är visserligen ett steg i
rätt riktning.
Men rättighetslistan för doktorander, som nyligen klubbades igenom, riskerar att
inte bli mer än en foglig papperstiger; ingen av rättigheterna är juridiskt
tvingade för institutionen utan kan bara användas som normerande riktlinjer.
En halvhjärtad satsning på rättighetslistan kan göra det svårt att bryta ner de
sega strukturer som hindrar att alla doktorander får en rimlig arbetsmiljö.
Som en doktorand skriver: ”Rättigheter i alla ära, men den är först när de
betydelsefulla aktörerna sätter kraft bakom löftena som verkliga förändringar
äger rum”.
