Röntga adeln idag och du får en splittrad diagnos. På ena sidan har vi de tweedlaminerade som är överhovmästarinnor på Drottningholm och som i adelns medlemstidning gärna rasar mot duandets ohejdade utbredning och mot ketchup. På andra sidan står en yngre adel som på sätt och vis ger blanka fan i sitt adelsskap.
Claes Wachtmeister, Nils Wachtmeister och Willem De Geer sitter på en bänk och undrar artigt och aningen glättigt vad jag vill dom. Jag vill bara veta hur min generations adel uppför sig.
Willem De Geer kallas för Tigge efter Tiger i Nalle Puh. Hans äldre bröder heter Puh och Pigge, efter Nasse. Den unga adelns svaghet för en smula homoerotiska smeknamn är symptomatisk för hur den konverserar: gärna, glatt och rappt.
Lagom fast handslag i introduktionen. Noggrann ögonkontakt. Internatskolan
Lundsberg i Värmland måste ge kurser i sånt.
Den moderna Lundsbergsadeln har för länge sedan slutat stänga in sig. Nu pratar de omkull dig istället. Och de är inte taskiga eller exkluderande.
Tvärtom känns det som du fastnat i en hiss med Magnus Härenstam.
På andra sidan bordet känner man sig snabbt lite stel, asocial, fumlig.
Tigge har klackring. Nils familj har lakan med vapenbrodyr hemma i garderoben.
Claes bor på gård med plats för 150 gäster i maskinhallen. De tillhör Malmö nation. De studerar ekonomi och maskinteknik. De är alla skolade på Lundsberg. Tigge bär korrekt bratkostym – loafers, italienskt märkesskärp med stor metallbricka, ljusa små jeans, pastellfärgad skjorta, långt blont slick. Claes
ser mer lantlig ut i manchester och v-ringad lammull. Nils har snygg
andrahands-kamouflageparka och en slapp stickad tröja av halvdyrt brittiskt
märke. Tigge röker. Nils snusar.
De hävdar alla tre att de ger blanka fan i sitt adelskap. Det ska de säga, det
måste de nog säga för att inte framstå som reaktionära. Men säkert är de
uppriktiga, alla tre skiter nog på allvar i att de råkar kvala in i adelns
högsta skikt.
– Utomlands känner man av det mer. Där tas adelskapet på mycket större allvar än i Sverige. Som i Tyskland. Om man checkar in på hotell där kan de helt plötsligt börja titulera en, säger Tigge.
Tyska hotellreceptionister kallar Tigge för Baron. Baron är ett annat namn för friherre, men används i Sverige bara i adligt talspråk.
Grevar, friherrar och vanlig adel
I Sverige förekommer grevar, friherrar och vanlig adel. Grevar och friherrar
är den fina, betitlade adeln.
Nils och Claes Wachtmeister är grevar.
– Men inte jag, jag är friherre, säger Tigge, ler skevt och trummar på bordet.
Grevarna och friherren garvar åt sina titlar, men betalar ändå motvilligt 150
kronor till Riddarhuset varje år. Anledningen är att de ska kunna casha in sina
årliga adelsstipendier.
Riddarhuset – adelns vackra kansli intill riksdagen i Stockholm – låter varje år
1 000 adliga studenter dela på 20 miljoner kronor. I Lund bor omkring 180
adelsstudenter som får stipendium.
– Wachtmeisterska stipendiet är på 6 000 kronor om året, säger Nils.
En liten julpeng. Fast säkert har andra familjer mer. Lika mycket pengar delas ut till knapadeln – fattig- adeln – och den är mer utbredd än man kan tro. Henrik von Vegesack är Riddarhusets sekreterare och talar gärna om adelns sociala insats.
– Om du visste hur många i adeln som lever under knappa omständigheter. Framför allt är det änkor, och understöden underlättar naturligtvis för socialen, eftersom dessa kvinnor slipper söka bidrag.
Ingen sköt räv
Grevarna och friherren åker ibland på släktmöten. Släkten Wachtmeister
samlas vart femte år. I somras anlände 150 grevar och grevinnor till Claes
Wachtmeisters gård utanför Svalöv. Ingen sköt räv.
– Nej, vi åt lunch i grisstallet, middag med teater i maskinhallen och hade
släktmöte i kostallet, berättar Claes.
Tigge, Claes och Nils förnekar att de skulle nätverka i eget syfte på
släktträffarna. Det är CV som betyder något nuförtiden, menar Tigge.
Ingen hemlig plan
Också Riddarhuset nekar till att de lär sina medlemmar att klia styrelserygg
och fixa lägenhetskontrakt.
– Nej, det finns ingen sådan hemlig plan, säger Riddarhusets ordförande Henric Ankarcrona, men tillägger ändå:
– Folk med annan samhällssyn än jag sätter barnen i Unga Örnar eller i SSU, och då måste man fråga sig vad de har för avsikt med det. Alla föräldrar har
ambitioner med sina barn och alla har ju någon form av nätverk. Det är inte
konstigare än så.
På Riddarhuset är det mannen som bestämmer. Det adliga arvet förs vidare av
honom. Barn i familjer där endast mamman är adlig skrivs alltså inte in i
adelskalendern.
Kvinnor är heller inte välkomna på de återkommande adelsmötena, där
adelsläkternas huvudmän beslutar om Riddarhusets framtid.
– Om inte huvudmannen skulle kunna närvara, skulle man kunna överväga att en kvinna kunde representera ätten. Men jag kan absolut inte göra några
utfästelser, säger Henric Ankarcrona.
En familjesak
Susanne Adlercreutz är juridikstuderande och ordförande för Riddarskapets
och Adelns Ungdomsklubb (RAUK). Det är en sällskapsförening för adliga ungdomar mellan 18 och 35. Adlercreutz har inga problem med att hon som kvinna inte släpps in på Riddarhus-möten.
– Jag tycker man får se adelsmöten som en familjesak. Det är bara en person per ätt som har rösträtt, vilket utesluter många av männen också. Om det är någon fråga man tycker är särskilt viktig får man enas inom familjen – och där är jag inte säker på att det alltid är männen som bestämmer, säger Adlercreutz.
I adelns medlemtidning listas RAUK:s aktiviteter under gångna året. Vinprovning, Madame Butterfly på Operan, maskeradbal med 1700-tals tema på Riddarhuset, ridhelg i Dalarna och förberedande skjutkurs för jägarexamen.
Tigge, Claes och Nils hänger aldrig på Riddarhuset. De talar om Riddarhuset och adelns ungdomsklubb RAUK som något ”riktigt sjukt”.
– Vinprovningar för 20-åringar? Jag är lika glad i sprit som alla andra
studenter, men det finns gränser, förklarar Nils.
Grevarna och friherren hänger istället på Lokförargatan bakom tågstationen.
Tigge bor på nummer sju, i en av 36 ettor. Huset kallas Lokis och en snabb titt
på boendelistorna i entrén avslöjar att mer än en tredjedel av lägenheterna är
adelsbebodda.
Det kanske inte låter mycket. Men för den svenska befolkningen i stort är
motsvarande siffra 0.3 procent. Anledningen är att huset brukade ägas av en gammal Lundsbergselev.
– Att jag bor på Lokis har egentligen inget med mitt adelskap att göra, det har
med Lundsbergs att göra och där är det kanske 15-20 procent adel, säger Tigge.
På kollot kommer man väldigt nära varandra. Man blir vänner för livet.
Lundsbergsadeln påstår bestämt att den inte har några sociala koder, men
hemligheten är kanske att de har lärt sig vara kameleontiska.
När vi tröskat deras Lundsbergsuppfostran i en halvtimme säger Claes till slut:
– Det beror på vem man är med.
– Det är inget som biter sig fast och följer oss livet ut, fortsätter Nils.
Till skillnad från Riddarhusadeln hajar de när det är bra att snobba och bättre
att låta bli. Och det är mycket viktigare att kunna uppfatta stämningar, än att
bara spy upp hela Magdalena Ribbings etikettsregister över en vit bordsduk.
Garvar åt släktvapnet
Mycket av samtalet med Nils och Claes och Tigge handlar om att de garvar åt
sitt adelskap, sina titlar, Ungdomsklubbens baler, släktvapnet.
Men när vi ska skiljas och bestämmer tid för fotografering erbjuder de sig ändå, utan att jag ens tjatar, att klä ut sig till fullblodsgrevar med golfbag.
Tidigt nästa kväll dyker de upp i Botaniska trädgården i knickers och hatt,
knästrumpor och engelska välknutna brogues. Förmodligen är det deras sätt att driva med sitt arv, precis som folk från ställen med pinsam dialekt gärna överdriver när de blir lite packade för att framstå som smartare än sina gamla klasskompisar.
Så står Tigge och Claes under en ek i Botaniska trädgården och leker med ett par golfklubbor. Jag undrar om de spelar i vanliga fall.
– Nej, svarar Nils.
– Varför inte?
– Vi slutade när alla andra började, förklarar Nils, som liksom glömmer sin
Lundsbergsfernissa för ett ögonblick.
Vem får kalla sig adel?
Sedan 1974 får kungen inte längre adla svenskar som gjort något framstående för nationen.
Nu kan adliga titlar alltså bara ärvas. Men det finns folk som försöker ta
genvägen till de fina efternamnen. Christina Olsson på namnenheten hos Patent- och Registreringsverket säger att det ringer minst en person varje månad som drömmer om ett adelsprefix – ett von eller ett af – eller ett mer adelsklingande namn.
– Men af och von är redan patenterade av adliga släkter. De går inte att få,
säger Christina Olsson.
Fast det finns ett sätt: att gifta sig med en adlig person och överta hans eller
hennes efternamn. Men bara kvinnor kan gifta sig till äkta adelskap. En icke-adlig man som gifter sig med en adlig kvinna kallas på Riddarhusets jargong för ”ofrälse ingift” och är ingen riktig adelsman.
Inte heller icke-adliga män som ingår partnerskap med adliga män kan komma med i adelskalendern.
Riddarhusets ordförande Henric Ankarcrona har svårt att förklara den bristande logiken, men kan inte utlova några reformer:
– Jag har inte funderat på det där, så jag har inget begåvat att säga. Men det
där måste vi ju fundera över, säger han.
För den desperata adelsivraren finns en sista utväg. Företaget Nobiliat Regalia
säljer ”äkta adliga titlar” på nätet.
Att bli riddare av ordern St Andrew av Jerusalem kostar 225 dollar. En
greve/grevinna-titel går lös på 1 500 dollar.
Då blir man greve eller grevinna av furstendömet St Michel de Clermont och
titeln tillfaller automatiskt din maka eller make. Titeln kommer handskriven med posten tillsammans med din nya släktkrönika.
